DE SVENSKA HISTORIEDAGARNA I KALMAR 1997
KALMAR
De Svenska Historiedagarnas konferens i Kalmar den 17–19 oktober 1997
Ladda ned programmet i PDF-format
Från denna konferens finns ett antal föredrag att läsa i sin helhet. Klicka på de röda fälten i programmenyn nedan!
Fredag 17 oktober | ||
|
Registrering i KalmarSalen på Kvarnholmen. Utställningar öppnas. Kaffe och smörgås serveras. |
|
Invigning |
||
• Erik Norberg, ordförande i De Svenska Historiedagarna, hälsar välkommen och landshövding Anita Bråkenhielm inviger historiedagarna. |
||
Lunch på First Hotel Witt och Calmar Stadshotell |
||
Fyra parallella seminarier |
||
Bilden av Norden |
LÄS: Bilden av Norden - Michael Lintons inlägg i paneldebatten
Mina Damer och Herrar!
Kalmar, den 1. september 1495:
"Wi Jacob (Ulfsson), med Guds nåde ärkebiskop i Uppsala...med det församlade svenska riksrådet med Sten Sture i spetsen, vi, Niels, biskop i Viborg (i Danmark) med det danska riksrådet... har nu varit församlade här uti Calmar och övervägt dessa tre rikens märkliga ärende och beskaffenhet och förhandlat om fred, endräkt och kärlek...vi har fullbordat och stadfäst med vårt öppna brev den eviga fred, kärlika förbindelse och brödraskap...vi har denna fred stadfäst, lovat, svurit, bebrevat och beseglat för att den till evig tid skall gälla mellan dessa tre riken och deras inbyggare"...de församlade vill föra fram tankarna i unionsbrevet vid mötet 1397 och unionsakterna 1436 och 1450. Nordiska riksråd har förhandlat här i Kalmar tidigare: år 1472, 1473, 1474, 1476, 1482, 1483 (Kalmar recess), 1484 och som sagt 1495. 100 år tidigare, 1395, hade nordiska stormän samlats på Lindholmen och beseglat ett stort brev om freden med mecklenburgarna. Vad är det för skillnad på uppträdandet? Jo, år 1395 som här i Kalmar 1397 uppträder stormännen samnordiskt och beseglar breven efter rang inte efter nationalitet, 1495 uppträder de som två rikens representanter. Vad har hänt under tiden och vilken är den historiska bakgrunden till att aristokraterna år 1397 uppträder som en samlad nordisk enhet?
Den isländske skalden Markus Skjeggasson hyllar den danske kungen Erik Ejegod i en drapa i början av 1100-talet: "Det lyckades för Erik att flytta ärkebiskopsstolen utanför Danmarks gränser. Det var till NORDENS gagn och bästa". En annan isländsk skald talar om att de tre rikena hade en gemensam "tunga". Detta gemensamma språk finns i ortnamn, men framför allt i administrativa enheter by, socken, härad, syssel, hundrad, men mest karakteristiskt är att hela sjöförsvaret med skatteuppbörd är ett och detsamma: hela Danmark, större delen av Norge och alla svenska kustprovinser ända upp till Kvarken var indelade i skipæn, skipreidur eller skeppslag, vart och ett med skyldighet att bygga, bemanna och underhålla ett krigsskepp och förse det med proviant "skeppsvist". Havet och skeppen förenade NORDEN, men användes också vid konflikter.
Isländska författare berättar om möten mellan konungar för att undvika strider och skapa fred. Sådana kungamöten ägde rum vid Danaholmen utanför Göta Älvs mynning. Laxdølasagan nämner, att nordiska hövdingar vart tredje år möttes på Brännö i samma trakt. År 1101 ägde enligt traditionen ett trekungamöte rum i Kungahälla - ett samtal om fred och förlikning mellan Erik Ejegod, Inge d.ä. och Magnus Barfot. Senare ägde en hel rad internordiska kungamöten rum mellan 1250 och 1350, t.ex. mellan Birger Jarl och Kristoffer I, Erik Menved och Birger Magnusson. Efter 1302 möts regenterna allt tätare till förhandling och fest och samtidigt etableras en hel rad äktenskap mellan furstehusen, brölloppen varade i flera dagar och man lär känna varandra, samtalar. Äktenskapet mellan hertig Erik av Sverige och hertiginnan Ingeborg av Norge resulterar i sonen Magnus Eriksson, vald till kung av Sverige, arvtagare till den norska tronen. Från mitten av 1200-talet grundlägges allt flera franciskaner- och dominikanerkloster i Norden. Ordnarna betraktar NORDEN som en provins och i klostren lever danskar, norrmän och svenskar tillsammans - tiggarmunkarna tillhörde tidens intellektuella elit. I början av 1340-talet sammanträder Valdemar Atterdag och Magnus Erikssson nästan varje år till överläggningar och deras barn Margareta och Håkon firar bröllop våren 1363. Det är bäddat för Kalmarunionen.
600-årsjubileet har inte bara markerats här i Kalmar. Vid det gamla, en längre tid svenska, universitetet i Greifswald har man firat minnet av unionen. Det har resulterat i utgivandet av en bok: "huru thet war talet j kalmarn" - 600 Jahre Kalmarer Union. Var verkligen den tyska expanisonen bakgrund till unionens skapande? Min kollega, lektor Anders Bøgh, Århus, tager till skarpt genmäle mot denna uppfattning. Denna ståndpunkt bär i hög grad prägel av händelserna i Nordeuropa i tiden före och efter 9 april 1940. Idén kom fram under 1840-talet hos den framstående danske historikern C. F. Allen. Idén var en reaktion på hotet från den framväxande tyska nationen efter Napoleonskrigen. Tanken togs upp av Erik Lönnroth 1934 samt av Curt Weibull 1941 och Gottfrid Carlsson 1945. Carlsson såg unionen år 1319, Sveriges besättande av Skåne 1332, Margaretas och Håkons bröllop 1363 som en följd av den växande samhörigheten i NORDEN: "Den Nordiska samhörighetskänslan är oförstörbar". Den norske historikern Halvdan Koht beskrev hur en nordisk adel växte fram med gemensamma mål.
Anders Bøgh menar, att Kalmarunionen absolut inte var någon reaktion inför ett hot från Tyskland. Det förelåg endast ett hot från en tysk dynasti, inte från ett samlat Tyskland. Hansestäderna var inte alls särskilt entusiastiska för en tysk furste på en nordisk tron: mycket tyder på att de föredrog Margaretas son Olaf framför tronpretendenten, den unge Albrekt av Mecklenburg. Någon antitysk stämning fanns inte i Norden: med öppna armar tog man emot invandrade köpmän och riddare, de gifte sig med nordiska kvinnor ur förnäma släkter och nådde högt på rangskalan som investorer, riksämbetsmän och slottsherrar. När danska stormän revolterade mot Valdemar Atterdag var det i förening med tyska riddare.
Drottning Margareta allierar sig med holsteinarna år 1386 och förbereder därmed sin dynastis avancemang till makten. Därtill kan man väl lägga, att om man föreställer sig att det gällde att etablera ett förbund riktat mot Tyskland, måste det anses för en dålig idé att kröna en tysk fursteson till kung här i Bykyrkan. En tysk härförare Henrik Parrow hade vunnit slaget vid Åsle 1389. En tysk lärd hade hjälpt henne med att förfalska det dokument, som gav henne rätt att utse sin egen efterföljare.
I Norden är man, påpekar Anders Bøgh, under århundraden vänligt stämd mot tyska intressen: se på ordförrådet, invandringen av tyska adelsmän till Danmark och i viss mån Sverige och Norge; tyskt borgerskap var samarbetspartner i nordiska städer inte fiender. De uppköpte svenska produkter och kunniga smeder och bergsmän kom i stor skala. Tyskarna nämns inte i de samtida källorna som något hot mot nordiskt självständighet. Redan år 1412, strax före Margaretas död, uppträder faktiskt en hertig Henrik av Mecklenburg som fredsmäklare. Kungamakten använder konsekvent tysk expertis i sin tjänst. I upprorsbrevet mot kung Erik 1439 är det den första anklagelsepunkten: han använder tyska och utländska fogdar, Erik är knuten både till hansestäderna och Tyska Ordens högmästare. När Erik av Pommern och Kristoffer av Bajern träffas på Gotland har de talat tyska, när de gjorde upp om vem som skulle ha makten i Sverige. Kristoffer har snarast därefter ingått ett förbund med Tyska Orden i Livland om en allians mot Ryssland. Karlskrönikan klagar över, att Kristoffer gynnade bajrare vid hovet i Stockholm: kungen betraktar Norge och Sverige som kolonier, som skall underläggas. Det upptages extraskatter i Norge och Sverige, däremot inte i Danmark.
Enligt min mening skapar Margareta unionen, men samtidigt underminerar hon det framtida samarbetet genom ett hårt skattetryck med hjälp av kungliga fogdar och trofasta prelater. Vid Baselkonciliet omtalas kung Erik som "Konung över Danmark, vars kungarike inte har något slut: Erik Rex Dacie, cuius regnum non est finis". Kungamaktens progam var ett StorDanmark, inte ett förenat Norden. Korstogstanken var faktiskt ännu levande och motiverade ett samarbete mellan kung/kyrka/krigsmakt inom ett större eller mindre område. Statsteoretikern Bartolus av Sassoferato försvarade den starka kungamakten: "vidsträckta riken behöver en fast regering". Det kunde nu vara en lämplig punkt till diskussion, om hur mycket denna hotbild har betytt. Har den inte existerat, som min danske kollega framhåller, eller har den varit levande? Om ett verkligt hot hade förelegat, så kanske vi också skulle haft en hållfast nordisk union istället för alla olyckliga krig och strider mellan de tre rikena.
Det som förenar de tre nordiska rikena, som förbliver individuella enheter, är en egoistisk dynastipolitik från Margaretas sida i motsats till de nordiska aristokrater, som här i Kalmar författar Unionsbrevet: dokumentet är väl typiskt för allt nordiskt samarbete genom tiderna: många goda idéer, som inte blir annat än drömmar, aldrig realiteter. Här föreligger verkligen ett program: enligt regimen politicum-tankarna: en fördelning av makten. Gång på gång kommer detta tillbaka i stormännens förslag till nya unionsakter! Stormännen går in för kungavalet, förrättat av ett nordiskt valkollegium och ett praktiskt handlingssprogram som innebar en maktfördelning mellan kung, riksämbetsmän, lagmän och riksförsamlingar. Kungen skall uppehålla sig fyra månader om året i vardera riket; drots och marsk skall i kungens frånvaro styra rikena och kansler skall förvara rikssigillet, representanter för riksämbetsmän, biskopar, ridderskapet, städer och bönder skall välja kung.
Riksråden avtalar ett statsförbund för att Norden skall bevara sin fred inåt och styrka utåt allt enligt regimen politicum-principen: traktaten från Halmstad 1450 kallar Erik Lönnroth den mest "helgjutna statsakten från nordisk medeltid". Riksråd och riksämbetsmän har haft en klar bild av en NORDISK SAMVERKAN. Liksom de Sjutton stormän som gick i bräschen för unionsbrevet 1397 var många senare stormän universitetsutbildade och internationellt inriktade, de hade en klar bild av ett konstitutionellt styrt Norden.
Men kungamakten ville inte ha en begränsning av sin rätt efter Kristoffer av Bayerns tid. Hans änka Dorotea, som kort tid efter makens död gifte sig med den nye kungen Kristian I av Oldenburg får utan riksrådets medverkan som morgongåva hjärtat av Sverige, dvs. järnbergen i Närke och Värmland med Örebro slott som nyckel til dessa rikedomar.
Samtidigt som vi har denna utveckling mot en kunglig union, så växer den lokala självkänslan. En våg av lokalpatriotism sveper över Europa efter digerdöden. Bulla Aurea, den gyllene bullan, beseglas år 1356. Den ger kurfurstarna makt vid kejsarvalen och därmed växer den lokala självkänslan i kurfurstendömena. Den humanistiskt och litterärt orienterade kejsar Karl IV av Luxemburg, låter forskare skriva Böhmens historia, när han sedan erövrar Brandenburg, blir det en naturlig uppgift att skriva Brandenburgs historia. De tyska städerna börjar samtidigt sträcka på halsen och vi får i nästan alla nordtyska städer av betydelse en lokalhistorisk inrikting, när det gäller hävdatecknarnas arbete. I L¸beck grundas år 1379 ett ordenssällskap, Cirkelsällskapet, med klart lokalpatriotiska undertoner. Detta uppmanar franciskanermunken Detmar att skriva staden L¸becks historia, liksom man gör i de italienska städerna. Den franciskanska universalhistorien ersättes av lokalhistorisk forskning, kan man med viss förenkling säga. I Florens uppstår under 1300-talet en blomstrande lokalhistorisk tradition, som förklarar, att denna stad är den mest lysande av alla städer med anor från Troja och Rom. Samtidigt försvinner det universella latinet mer och mer och ersättes av lokala dialekter, folkspråket, helt enkelt därför att affärsmän och skrivare måste kommunikera på ett språk, som deras omgivning begriper. De danska, svenska och norska språken dominerar så småningom diplom och krönikor. Denna utveckling har en europeisk bakgrund: den universella kyrkans djupa kris under den stora schismen, kejsardömets tillbakagång under kung Wenzel av Böhmen. I krisens kölvatten uppstår rikskyrkor i konflikt eller samarbete med kungamakten. Den framstående kyrkohistorikern, sedermera ärkebiskopen, Yngve Brilioth menar, att en svensk nationalkyrka växte fram i och med arbogamötet 1412, då de svenska biskoparna fördömer Margaretas hårda regemente. Liknande stämningar finns i England, där den engelske folkhjälten Robin Hood firas vid stora folkliga fester, i Schweiz, Frankrike, Italien och Spanien. 1500-talets nationalstater har sina rötter i utvecklingen under 1300-talet, med 100-årskriget och hotet från turkarna.
Den internationellt inriktade humanismen med ideal från Athen, Sparta och Rom bliver nationell vid universitetens nationer. Detta blev av avgörande betydelse för den senare häftiga polemiken mellan Sverige och Danmark. Med historiens hjälp byggde lärda män upp en argumentation för att hävda det egna landets företräden. Nya universitet grundlades: ett i Uppsala och ett i Köpenhamn i slutet af 1470-talet. En av de första professorerna i Uppsala Ericus Olai är synnerligen kritisk mot unionen och framhäver konsekvent Sverige framför Danmark som idealet i sin "Historia regni Gothorum". Kungamakten tog historien i sin tjänst. Johannes Magnus vill överglänsa Saxo och visar svenskarnas överlägsenhet i alla avseenden. Han låter biskop Hemming Gad hålla det välkända talet "Oratio contra Danos", förmodligen en konstruktion av Johannes Magnus, inte en produkt av den internationellt inriktade Hemming Gadh, som i lång tid varit lobbyist vid renässancepåven Alexander VI Borgias hov. Stämningar som främjade de enskilda rikenas särintressen fanns redan tidigare. I mitten av 1300-talet utarbetar man en kort version av Saxos verk "Compendium Saxonis". Den första bevarade danska flaggan är ett krigsbyte från 1427, då den lybska flottan kämpade mot den danska. Vid konciliet i Konstans arbetade deltagarna indelade i Nationer och vid Basel-konciliet några år senare var ordet "natio" alltid aktuellt. Nicolaus Ragnvaldi höll sitt berömda tal och framhävde den svenska nationens storhet som goternas urhem.
Men här i Kalmar möttes nordiska stormän till överläggningar också efter slaget vid Brunkeberg för att uppställa konkreta program för Nordens förenande. Det fanns en samnordisk fraktion av rådsherrar, som aktivt arbetade för ett konstitutionellt unionsprogram. En liten krets var mogen för nordiskt samarbete, men den exekutiva makten, kungamakten, gick in för en dynasti- och maktpolitik med målet att ha Norge och Sverige som kolonier, vilkas rikedomar det gällde att utnyttja. Dynastipolitiken sammanfaller med den lokalpatriotistiska stämning, som råder i Europa, vars silver och guld strömmar till Orienten och vars regenter är mera redo till krig för det egna riket än konstruktiva unionsplaner. I början av 1490-talet avtalade Ryssland och Danmark en allians riktad mot Sverige, ett senare ofta återkommande tema. I början av 1500-talet var ordet "patria" mera aktuellt än någonsin och i Paris trycktes år 1514 Saxos "Gesta Danorum" och därefter tog Gustav Vasa makten i Sverige, oldenburgarna i Danmark-Norge.
Ideal och idoler – om helgonlegender förr och nu |
||
Aktivt sökande + B-kurs = sant? |
||
Dag Hammarskjöld – en svensk världspolitiker |
||
16.00-16.30 | Paus med kaffe och kaka i Pelarsalen |
|
16.30-17.30 | Fem parallella föreläsningar |
|
Kontroversen om Ålands medeltida kyrkor Bitr professor Åsa Ringbom, Åbo. 1900-talssalen, Konstmuseum |
||
"En ømt Punkt i Tidens Bevidsthed" – Diskusjoner om kvinnesak og det sedelige samfunn i 1880-årenes Kristiania Professor Gro Hagerman, Oslo. Glasverandan, KalmarSalen |
LÄS: »Et ømt punkt i tidens Bevidtshed« av Gro Hagemann
Er det først slaaet fast, at Mand og Kvinde ligeoverfor Samfundet skal være lige - (---) : saa vil det ikke vare længe, før man omvendt fordrer den samme Frihed for Kvinden som for Manden; og man seer jo allerede, at «kvindelig Blufærdighed» af de Moderne - selv Kvinder - anses som en gammeldags Fordom. (---) - Kvinden skal være Mandens Sædeligheds-Ideal; han drages først derved i Sandhed op, at han holder dette ideal høit og vaager over dets ?re og uplettede Glands, mere end over sin egen.
[Morgenbladet 1886, s. 336]
Linjene over er fra et av mange kraftfulle innlegg mot kvinneemansipasjonen som man i 1880-årene kunne lese i det kulturkonservative tidsskriftet Luthersk Ugeskrift. Det bringer oss rett inn i et av tidens heteste spørsmål: forholdet mellom kjønn og moral - for ikke å si kjønnsmoral. I norsk historie var dette på alle måter et turbulent tiår. Det var preget av politisk strid der den gamle embetsmannseliten måtte vike plassen for en bred allianse av byliberalere og bondeopposisjon. Samtidig var det et tiår med store kulturkamper der den gamle ordens institusjoner og kulturelle hegemoni ble utfordret fra mange hold.
I denne kulturkampen var Luthersk Ugeskrift det viktigste organet for den kulturkonservative eliten. Tidsskriftet ble startet i 1877 som resultat av en kirkepolitisk splittelse. I 1880-årene kom det til å bli organ for noen av de tyngste innleggene mot alle former for moderne vantro: liberalisme, positivisme og kulturradikalisme. Det gjaldt i høy grad også kvinneemansipasjonen. Tidsskriftet bragte flere omfattende redaksjonelle artikler om kvinnesaken. Bak argumentasjonen i det siterte innlegget fra 1886 sto den 70 år gamle Marcus Jacob Monrad, professor i filosofi. Den var et svar på de ideene Bjørnstjerne Bjørnson hadde lansert med sitt skuespill En Handske. Tittelen henspiller på den hansken
(= utfordringen) som den kvinnelige hovedpersonen kaster til sin forlovede idet hun oppdager at han hadde hatt seksuelle erfaringer før ekteskapet. Et tillitsbrudd som gir grunn til å heve forlovelsen.
I Bjørnsons forfatterskap markerer En Handske bruddet med kulturradikalismen og ideen om fri kjærlighet. Stykket kom ut første gang i 1883 og i en ny og mer tilspisset utgave i 1886. Året etter utdypet han synspunktene i foredraget Engifte og mangegifte på Askov folkehøyskole og startet deretter en omfattende nordisk foredragsturné. Foredraget er gjennomsyret av utviklingsperspektiver i Darwin og Spencers ånd. Menneskehetens utvikling fulgte de "store Fremgangslinjer", og en av disse linjene gikk mot "altid strengere ?ngifte". Derfor mente Bjørnson at samme de strenge krav måtte stilles til menns utenomekteskaplige seksualitet som til kvinners. Hans tanker fikk tilslutning fra flere hold som sto det politiske venstre nær: fra mange av hovedstadens emansiperte kvinner, fra pietistiske lekmannskretser på Vestlandet og fra frilynte nygrundtvigianere på ÿstlandet. Derimot kom den nye moraldebatten til å virke splittende på den radikale byintelligentiaen. Det fantes en ikke ubetydelig fløy, med «bohemkretsen» som de mest høylytte, som tolket Bjørnsons vending i termer av nymoralisme.
Heller ikke i den kulturkonservative fløy der professor Monrad hørte hjemme, var man begeistert for ideen om moralsk likestilling mellom kjønnene. Om det så aldri så hypermoralsk ut, argumenterte Monrad, så var det likevel "dybt usædelig" i likhetens navn å kreve samme kyskhet av menn som av kvinner. For samfunnets skyld var kvinners kyskhet et spørsmål av høyere rang, mente han, og han konkluderte: "Hin bjørnson-ullmannske Sædelighedsprediken vil (--) undergrave det sædelige Samfund." [Samme sted] Det var innenfor denne elite kvinnesaken ble oppfattet som et «ømt punkt i tidens Bevidtshed».
Bjørnsons stykke og det etterfølgende debatten fikk ringvirkninger over hele Skandinavia. Det utløste en debatt som i ettertid har fått betegnelsen "den store nordiske krig om seksualmoralen" etter Elias Bredsdorff's bok fra 1973. Krigsmetaforen er særdeles velegnet til å illustrere denne debattens intensitet og omfang. Den førte sterke, latente motsetningsforhold til overflaten og bidro til polarisering og splittelser blant det moderne gjennombrudds kvinner og menn. Striden førte til brudd mellom Bjørnstjerne Bjørnson og tidligere forbundsfeller som Georg Brandes og August Strindberg. Den førte til krise i den selvsagte alliansen som til da hadde eksistert mellom kvinnesaken og den radikale venstreopposisjonen, og til splittelse innenfor kvinnesaken. I Danmark brøt det ut en bitter avisfeide mellom Brandes og Elisabeth Grundtvig, som var en varm forsvarer av hanskemoralen. I Sverige brøt Göteborg-foreningen Framåt med Fredrika Bremer förbundet utfra en mer seksualliberalistisk linje. I Norge førte striden til formannskifte i Norsk Kvinnesaksforening, etter en sterkt uttalt og aktivistisk støtte til hanskemoralen fra sittende formann, Ragna Nielsen.
Treffende i Bredsdorffs titel er også lokaliseringen til Norden, som et drøyt tiår tidligere hadde tilhørt Europas mest søvnige avkroker. I 1871 hadde Ibsen og Brandes møttes i Dresden og funnet hverandre i en felles opplevelse av at alle de viktigste kulturstrømningene gikk utenfor Norden. Om nye tanker overhodet nådde våre kyster, skjedde det minst 40 år på etterskudd. Og nå var altså denne søvnige avkroken i et hektisk tiår i fronten for de moderne europeiske strømninger. Her foregikk debatten med en åpenhet og dristighet i form og innhold som var uten sidestykke i andre europeiske land der en tilsvarende debatt først kom langt inn i neste århundre.
Minst treffende er Bredsdorffs navn på stridens tema. Å betegne den som en strid om seksualmoral, innebærer en viss innsnevring. Debatten dreide seg om sedelighet, og det er faktisk ikke helt det samme. Hegelianeren Monrad la noe langt mer i begrepet om 'sedelighet' enn samtidens og ettertidens kulturradikalere. I dette innlegget vil jeg ta Monrads posisjon på alvor som et inntak til å forstå 1880-årenes moraldebatt. Hvilke prinsipielle implikasjoner lå i hans argumentasjon, og hva kan dette striden fortelle om modernitetens mer grunnleggende dilemmaer?
Kjønnskomplementaritet og samfunnsmoral
I og for seg var det et beskjedent innlegg fra Monrads side i 1886: et privat brev til redaktøren, trykket i utdrag som fotnote i en artikkel om kvinnesak. Likevel vakte det stor oppsikt. Skal vi tro redaktøren, hadde indignasjon, forbauselse, vantro skyllet inn over tidsskriftet etter at innlegget hadde stått på trykk. Kunne et kristent blad i fullt alvor hevde at det sjette bud bare var gyldig for kvinner? Også den venstreorienterte presse flommet over av moralsk forargelse: "At Usædeligheden i Kristi Navn gives Ret til at udbrede sig, det er for oprørende," het det i en av lederartiklene. [Referert fra Luthersk Ugeskrift, s. 389] "Gamle, skikkelige professor Monrad har været ude med den naiveste og kompletteste blotlæggelsen af den officielle og den skjulte morals inderlige forbund," skrev danske Margrete Vullum. [Margrete Vullum: Lykke, Kristiania 1887]
Det manglet heller ikke på mer humoristiske reaksjoner. Vittighetsbladene gjorde adskillige poenger av at den gamle lære om at kvinnen skulle se opp til mannen nå var snudd på hodet. Vikingen kommenterte på sin måte, med en hymne til den store «Tankeheros» "Hr. Markus", til melodi av "Ja, vi elsker":
Hvad du før har tænkt og levet,
Markus, det skal dø;
men hvad nyss du skrev i Brevet.
det vil sætte frø!
Derfor naar engang Hans Jæger
staar paa Pidestal,
skal der ogsaa løftes Bæger
for dit Ideal,
ja, for dig og for Hans Jæger
og dit Kydskhedsideal!
[Vikingen nr. 48 1886 (27. november)]
Og sannelig har ikke Vikingen fått rett. Tradisjonen har langt på vei glemt hva Monrad før hadde "tænkt og levet". Anathon Aal skriver i sin filosofihistorie fra 1919 at hans verker har ikke vekket noe filosofisk tankeliv, at hans undervisning var uten fruktbar virkning, og at den retning han sto for var en teoretisk misvekst som hadde bidratt til å bringe ringakt for faget selv. [Anathon Aall: Filosofien i Norden, Videnskapsselskabets skrifter, Kristiania 1919. De refererte utsagn står på sidene 241 og 248] I sedelighetsfeiden har han fått et ettermæle som beskytter av samfunnets dobbeltmoral og menns rett til seksuelle utskeielser. Han stilte seg bak menns interesse av å beholde kontrollen over "egne kvinner", hevder Anna Caspari Agerholt i sin versjon av Kvinnebevegelsens historie fra 1939. [ Anna Caspari Agerhold: Den norske kvinnebevegelses historie, Oslo 1939]
Ettertidens reaksjoner overskygger den betydningen Monrad faktisk hadde i sin samtid. Han var en toneangivende tenker innenfor det norske dannelsesborgerskap fra midten av forrige århundre. I flere generasjoner hadde han ansvaret for den grunnleggende filosofiopplæring ved Universitetet -- det som t ilsvarer våre dagers examen philosophicum. Dermed var han en autoritet som preget tankegangen til alle akademikere i sin samtid. Dessuten var han en formidler av viktige strømninger fra europeisk kultur, skolert som han var i Hegels filosofi og orientert om de nye tankeretningene. Han skrev om religionsfilosofi, estetikk og etikk og tok del i samfunnsdebatten.
I noen grad henger reaksjonene sammen med det sterke politiske engasjementet og den ultrakonservative stillingen han tok i forfatningskampen i 1880-årene. Hans politiske konservatisme økte med årene - kanskje på grunn av alder, eller kanskje på grunn av selve kampens forløp. I 1882, da forfatningskampen i Norge gikk inn i sin dramatiske sluttfase, skrev han et anonymt brev til Morgenbladet der han oppfordret den sittende regjeringen til å gjøre statskupp hvis det skulle vise seg å være eneste muligheten til å redde unionskongen og det gamle regimet.
Men det sto mer på spill. 1880-årenes strid handlet ikke bare om politisk makt og politisk regime, men om samfunnssyn og kulturelt regime. Mot hverandre sto ulike syn på samfunnets kulturelle og sosiale orden; sterkt divergerende oppfatninger oppfatninger om grunnlaget for et moralsk samfunn overhodet. På den ene siden den gamle embetsmannsmannsstaten med sitt ethos, på den andre siden det moderne gjennombruddet med helt alternativ forståelse av samspillet mellom individ og samfunn og grunnlaget for moralsk handlig. Mer enn forfatningskampen var det et pågående det kulturskifte som ga temperatur til krigen om seksualmoralen.
Et lite stykke begrepshistorie kan være illustrerende for å speile dette kulturskiftet. For dette var også en strid om ord. Selve begrepet om 'sedelighet' var en av tidens nøkkelbegreper; det sto sentralt i en debatt som også handlet om å definere de sosiale realitetene og gi sin tolkning av tidens problemer. Det var dessuten et omstridt begrep, noe som stort sett har gått tapt i historieskrivningen. I dag er det et begrep med en alderdommelig klang. I den grad det overhodet brukes, er det så å si utelukkende i forbindelse med seksualitet og seksuelle overgrep. I den store kulturstriden i slutten av forrige århundre hadde det også en annen betydning. Og noe av striden dreide seg nettopp om makten til å definere hvilken betydning som skulle gjelde.
Dobbeltheten avspeiles i den definisjonen som gis i Norsk Riksmålsordbok. Her er 'sedelighet' dels forhold " som gjelder seder og moral, nu særlig i det seksuelle", altså en definisjon i samsvar med dagens bruk. For det andre vises det imidlertid til begrepet 'sedelighet' slik det brukes i Hegels filosofi, og her gis det følgende definisjon: Sedelighet er "Virkeliggjørelse av det gode som en høyere enhet av den objektive rett og den subjektive moralitet i familie, borgersamfunn og stat." Det var denne betydningen begrepet hadde for hegelianeren Marcus Monrad. For ham rommet 'sedelighet', såvidt jeg kan forstå, koplingen mellom samfunnet og det enkelte subjekt. Det viste til den subjektive moralfølelse som bar samfunnet oppe, en moralfølelse som var forankret i den sosiale orden, i samfunnets institusjoner og hierarkier. Dette var en tankegang som preget embetsmannskulturen i Norge. Når denne videre betydningen av begrepet har forsvunnet ut av vår forestillingsverden, sier også det sitt om hvilken tankeretninger, interesser og fortolkninger som har vært de seirende.
I Monrads språk hadde 'sedelighet' altså med selve samfunnsmoralen og den sosiale orden å gjøre. Og her posisjonerte han seg i skarp kontrast til tidens liberale og radikale tankeretninger. Forsvarer av næringsliberalisme, men motstander av kulturliberalisme og av alle tendenser til sekularisering. Mot kirkelig reformbevegelser, enten de kom fra pietistisk eller fra grundtvigiansk hold. Den første anklaget for å undergrave den kirkelig geistilighet og dermed den kristelige stat, den andre for å være svermersk og nærme seg fritenkernes gudløshet. Mot filosofisk nyorientering som først og fremst samlet seg under overskriften positivisme. Denne sto for ham som en av de mest skadelige og oppløsende tendenser i tiden fordi den undergravet samfunnets sedelighet og enkeltmenneskets moralske ansvar. Hans viktigste kritikk mot Comtes filosofi var determinismen, viljens ufrihet. Enhver menneskelig tanke eller vilje ble redusert til et produkt av ytre krefter. Han avviste også skarpt den nyttefilosofien, utilitarianismen, som særlig John Stuart Mill sto for. Han kunne ikke akseptere at individenes lykke ble gjort til målestokk for samfunnets moral.
Det er i denne sammenhengen han plasserer sine ideer om kjønnsforskjell. I et foredrag om kvinnesaken i 1884 legger han et nesten økologisk perspektiv til grunn og argumenterer for respekt og måtehold i forhold til de begrensningene naturen og historien setter. Mennesket inngår i en helhet, en balanse som blant annet hviler på kjønnenes forskjellighet. Den enkeltes krefter og evner kommer først til sin fulle rett når den utvikles "efter sin Eiendommelighed og inden sin naturlige Begrænsning". Han ser også en balanse mellom de inngrodde seder og de lover og institusjoner som samfunnsbygningen hviler på. Sedene er trege, men kan også gå i oppløsning og miste sin rolle som garanti mot misbruk. "Menneskelig Daarskab kan endog bidrage til at forfalske naturen og give det unaturlige kunstig Fremvext." [Morgenbladet 25. oktober 1884]
I fotnoten fra 1886 begrunner han hvorfor kjønnskomplementariteten også må gjelde på moralens område: "I Egteskabet er naturligvis Mandens Utroskab ligesaa stor Synd for Gud, ligesaa umoralsk, som Hustruens; men den sidste er i verdslig Henseende, ligeoverfor Samfundet, skadeligere." [Luthersk Ukeskrift 1886, s. 336] Begrunnelsen er verdt å merke seg. Monrad skiller mellom en individuell moral og en samfunnsmoral. Den første er privat og handler om individets forhold til sin moralske dommer. Samfunnsmoralen er derimot offentlig og har sin basis i sosiale institusjoner og i forskjellighet. Kjønnskomplementaritet i familie og samfunn var for ham en grunnleggende regulativ idé som viktige institusjoner og dermed samfunnsmoralen hvilte på.
Kamp mot dobbeltmoralen Synet på den bestående orden og samfunnets institusjoner skiller Monrads kulturkonservative posisjonen fra det moderne gjennombruddets filosofi. I sine radikale markeringer var gjennombruddsgenerasjonen sterkt inspirert av positivismen. Slik denne fikk sin form i Norden.... et annet syn på forholdet mellom kjønnene.... Dette skyldtes i første rekke to menn som leverte sterke bidrag mot en kjønnskomplementær tenkning omkring 1870. Det var den John Stuart Mill og Georg Brandes. Mills bok The Subjection of Women kom ut i 1869 og ble samtidig utgitt på dansk i Brandes oversettelse og med hans entusiastiske forord. I sine første forelesninger om "Hovedstrømninger i europeisk litteratur" høsten 1871 fulgte han opp med et grundig oppgjør med en romantisk kjønnskomplementaritet. Han harselerte over Goethes kvinneskikkelser, Gretchen og Clärchen og skildret dem som fortumlede og beundrende barn som klynger seg til en mann. Disse kvinnene hadde ifølge Brandes ingen moralitet, selv om de hadde alle dyder. For man er moralsk av bevissthet, men god av natur. [Georg Brandes: Emigrantlitteraturen, Første del av "Hovedstrømninger i det nittende Aarhundredes Litteratur". Forelesningene ble holdt ved Københavns universitet fra høsten 1871 og ble utgitt første gang i København 1872.]
Brandes avviste et moralbegrep med basis i samfunnets institusjoner og dermed Monrads skille mellom individuell moral og samfunnsmoral. I tråd med dette avviste han også den institusjonaliserte kjønnskomplementariteten og gikk inn for en anerkjenning av kvinner som moderne individer. Det var de ikke så lenge de som individer ble merket ved fødslen og en gang for alle utelukket fra visse muligheter. Kvinnenes ånd, hevdet han i forordet til Mills bok, var i den vestlige kultur snørt som kinesiske pikeføtter. Og uten en fro ånd, ingen virkelig moralitet. Kvinneemansipasjon var derfor en forutsetning for at kvinner skulle bli virkelige moralske individer.
For Brandes var forestillingene om det moralske samfunn basert i troen på det frie mennesket og dets refleksive evne. Utfra tillit til individets muligheter ble kritikk reist mot de bestående institusjonene, ekteskap, kirke, skole og kongedømme. Selve kjønnskomplementariteten blir i Brandes resonnement en av disse institusjonene som hindret den enkeltes utfoldelse og dekket over en omfattende dobbeltmoral i borgerskapet selv. Det monradske begrepet om 'sedelighet' kom til å betegne de moralske konvensjoner som hindret menneskets frie tanke, holdt sannheten skjult og beskyttet det gamle standssamfunnets undertrykking. Brandes avgrenser seg fra den hegelske sedeligheten ved å snakke om samfunnsmoralens tvang. Med basis i samfunnsinstitusjoner, sosiale hierarkier og stivnede konvensjoner virket den undertrykkende på enkeltmennesket. I sedelighetsfeiden gjorde Brandes det klart at han ønsket at hele det erotisk-ekteskaplige området måtte bli et privat anliggende.[Georg Brandes: "Martin Luther om Coelibat og ?gteskab", Tilskueren, København 1885, s. 502.]
Det som for Monrad var garantien for det gode samfunn, ble altså for Brandes og hans kulturradikale tilhengere snarere problemet. De avviste distinksjonen mellom en individuell og en samfunnsmessig moral, men var desto mer opptatt av en annen distinksjon, nemlig den mellom en offisiell og en skjult moral. at det i samfunnet regjerte en dobbeltmoral. Den offisielle moralen falt sammen med den monradske sedelighet, og den annen levde og blomstret i skjul, beskyttet nettopp av den offisielle. Dermed var den sosiale orden og den offentlige moral den egentlige grunnen til usedeligheten i samfunnet.
Parolen om fri kjærlighet ble en selvsagt del av kritikken mot dobbeltmoralen og de bestående samfunnsinstitusjonene. Men selv om dette var forestillinger som selvsagt opprørte det gode borgerskap, ble det ingen sedelighetsfeide før i begynnelsen av 1880-årene da de opposisjonelle posisjonene ble mer eksplisitte. To begivenheter tilskyndet polariseringen. Den ene var bohemlederen Hans Jægers innlegg om prostitusjon og fri kjærlighet i Det norske studentersamfunn i 1882. Her gikk han inn for en ekstrem lykkemoral der individenes tilfredsstillelse og frie utfoldelse ble overordnet alle sosiale hensyn. Den andre begivenheten var En Handske, der Bjørnson foretok et klart tilbaketog fra den individualismen som Jæger var den mest ytterliggående representanten for. Bjørnson ville plassere individet tilbake i en sosial sammenheng, men erstatte kjønnskomplementaritet og dobbeltmoral med høye moralske krav både t il kvinner og menn. Hans uttalte mål var å gjenreise diskusjonen om sedeligheten som et samfunnsspørsmål. Men begrunnelsen var en annen enn Monrads. En ansvarsfølelse basert i samfunnsinstitusjoner og blind tro sto for ham s om en primitiv form for moral. Mot denne satte han det moderne samfunns ansvarsfølelse som bygget på individenes personlige omsorg for slekten og staten.
«Et ømt punkt i Tidens Bevidtshed»
I 1880-årenes kulturkamp var 'sedelighet' et honnørord som mer eller mindre alle bekjente seg til. Samtidig var det åpenbart et omstridt begrep. Alle ville bekjempe tidens usedelighet. Men dette betydde til dels diamentralt motsatte tiltak for Marcus Monrad, Hans Jæger og Bjørnstjerne Bjørnson. Ikke bare ga de ulike svar på samme spørsmål; de stilte i stor grad også ulike spørsmål. Spenningene mellom kulturradikalisme og konservatisme rommer en strid som dreide seg både om tolkningen av tidens problemer og løsningen på dem. Posisjonene representerte ulike paradigmer for å forstå forholdet mellom samfunn og individ. Jeg har villet vise her hvordan begrepsuklarheten dekker over ulike diskurser om moralspørsmål som delvis overlappet hverandre og delvis konkurrerte om definisjonsmakten. Nettopp de ulike betydningene av begrepet om 'sedelighet' gir en inngang til å forstå noe av det paradigmeskiftet som foregikk i perioden.
Den store moraldebatten handlet ikke eksplisitt om kvinnesak. Samtidig var det ideer om kvinneemansipasjon som var selve kruttet i debatten, det temaet som eksponerte de moralske dilemmaene. Som en katalysator framskyndet det prosesser som allerede var i gang. I de første hundre år etter gjennombruddet av opplysningstidens ideer om frihet og likhet ble bare menn innrømmet status som individer i en moderne forstand av begrepet. Kvinner var fortsatt definert utfra sin medfødte status, som ekskluderte henne fra en rekke individuelle rettigheter og muligheter. Ekskluderingen av kvinnene hadde også den funksjonen at den gjorde de moralske problemstillingene enklere. Så lenge borgerrettighetene bare omfattet menn, hadde de bare betydning for samfunnets offentlige sfære, staten og det sivile samfunn. Med ideen om emansipasjon av kvinnene ble også samfunnets basisinstitusjon, familien, involvert. Dette var en institusjon der kjønnskomplementariteten var selve det regulative prinsipp.
Kvinneemansipasjonen representerte dermed en ny utfordring for de stridende moraldiskurser. For de konservative rokket den ved kjønnskomplementariteten og dermed ved hele den sosiale orden som var en forutsetning for samfunnsmoralen. Monrad hadde i første rekke samfunnsmoralen i tankene - kvinners individinteresser og almene rettferdighets- og l ikhetsprinsipper måtte underordnes dette. For de kulturradikale gjorde oppheving av kjønnskomplementaritet frihetens og likhetens dilemmaer mer akutte. Bjørnson, som heller ikke har kommet særlig ærerikt ut av denne feiden, forsøkte å f inne et nytt grunnlag for samfunnsmoral der både helhetsinteresser og kvinners individinteresser ble ivaretatt. I dag kan vi se at ingen av de to løsningene er holdbare. Men selve dilemmaet består.
I lust och smärta – kärleksnöjets kulturhistoria |
||
De europeiska bondeupprorens tid |
LÄS: Politiskt bondevåld i 1400-talets Sverige av Dick Harrison
Under 1400-talet förändrade de svenska bönderna sin uppfattning av vad som var och inte var legitimt. Man angrep visserligen inte den övergripande samhällsordningen - det kristna makrokosmos i vilket alla människor ingick som självklara delar - men inom denna övergripande struktur förändrade man sin uppfattning avsevärt. Detta gällde såväl böndernas uppfattning om kungars, biskopars och stormäns handlingar som deras uppfattning om sina egna möjligheter att förändra samhället. Det svenska inrikespolitiska klimatet, som med avseende på senare sekler brukar förknippas med fred och konsensuslösningar, kom under epoken från Engelbrekt till Dacke att kännetecknas av en folklig beredvillighet till krigisk konflikt. I den blodiga läroprocess, som utgjordes av resningar, uppror och allianser, kom de svenska bönderna till insikt om att våld faktiskt lönar sig.
Jag har nyligen publicerat en undersökning om första hälften av denna våldsamma epok - den period som täcks av 1400-talet. Boken heter Uppror och allianser. Politiskt våld i 1400-talets svenska bondesamhälle och är utgiven på förlaget Historiska Media som del 2 i lundahistorikernas nya bokserie, Lagerbringbiblioteket. Mitt syfte har i boken varit att inte bara studera de regelrätta bondeupproren, de revolter i vilka bönder blir ilskna på sina fogdar och griper till vapen, utan också alla andra situationer, i vilka bönder använde våld som politiskt vapen. Detta gör de som bekant inte i dagens Sverige, och de tycks inte heller ha gripit till vapen i någon större utsträckning på 1300-talet. Under perioden från 1430-talet till 1540-talet var det emellertid mycket vanligt; våldslösningar kom att betraktas som ett naturligt sätt att agera i åtskilliga politiska situationer, långt ifrån enbart när traditionellt bondemissnöje förelåg.
Tidigare forskare har haft diametralt olika åsikter i frågan om hur de svenska medeltidsbönderna agerade politiskt. Vissa historiker, bl.a. Salomon Kraft och Sven Ulric Palme, har valt att betrakta bönderna som helt irrelevanta element i den maktkamp som, enligt dem, i allt väsentligt endast berörde medlemmarna av frälset. Enligt denna tolkning utnyttjade högfrälsemännen "sina" bönder som stödtrupper i privata fejder mot andra högfrälsemän. Denna åsikt har även anammats av författare utanför de akademiska historikernas kretsar - ett prominent exempel är Vilhelm Moberg i Min svenska historia berättad för folket. Del 2. Andra historiker har intagit en motsatt position: de har snarare betraktat de senmedeltida bönderna som alltmer politiskt betydelsefulla. I sin monumentala studie av medeltida kultur (1879) skildrar Hans Hildebrand den svenska allmogen som en stark militär kraft, vilken under senmedeltiden återtog den makt den åtnjutit under vikingatiden. En senare historiker, Enoch Ingers, har kallat 1400-talet (särskilt perioden från 1470) för det svenska bondeståndets storhetstid.
Vad jag hoppas att jag har kunnat visa i min genomgång av varje omnämnande av politiskt bondevåld i det svenska 1400-talet, är att historiker som Kraft och Palme, och många med dem, grovt har underskattat bondeståndets förmåga att agera självständigt. Till en början - på 1430-talet - var det förvisso svårt att dra igång bönderna. Det tog flera år av förhandlingar, klagomål och fogdebyten innan Engelbrektsupproret bröt ut. Därefter gick det emellertid allt snabbare. Under vissa år på 1460-talet tycks bönderna i mellersta Sverige, särskilt i Uppland och Dalarna, närmast ha utfört säsongsvisa kampanjer tillsammans med de adliga fältherrar med vilka de valde alliera sig. När de tröttnade på att slåss kunde de uppenbarligen ostraffat bege sig hem till sina gårdar för att ta hand om skörden. Mer än en svensk riksföreståndare fick se sina egna ställningar katastrofalt försvagas till följd av att bönderna tröttnade och gick hem. Böndernas militära ställning var under andra hälften av 1400-talet så stark, att ingen herreman tycks ha funderat över det passande i att bestraffa desertörerna för dylika tilltag - om så skedde riskerade man att gräva sin egen grav. Så fort nästa konflikt bröt ut - och det var gott om konflikter vid denna tid - skulle bönderna i så fall troligen alliera sig med fiendesidan eller förhålla sig helt passiva.
Även om de flesta politiskt aktiva medlemmarna av frälset accepterade bönderna såsom allierade är det uppenbart att de lägre samhällsskiktens nya militära inflytande av många uppfattades som ett allvarligt hot. Detta hänger delvis samman med utvecklingen av adelskonstitutionalism, det idékomplex som vanligen brukar diskuteras inom ramen för konflikter mellan kung och stormän. Konstitutionalismens normale dödsfiende är den starka, enväldiga kungamakten. Bondeståndets aktioner gjorde emellertid även detta till ett latent hot mot de potentater, vilka önskade styra Sverige genom riksrådet utan inblandning från störande yttre faktorer (såsom inflytelserika unionskungar). En framträdande talesman för detta tankesätt var ärkebiskopen av Uppsala, Jakob Ulvsson. Oavsett om de enskilda rådsherrarna uppskattade eller skrämdes av böndernas militära potential tycks de emellertid ha varit överens om att denna potential existerade - den bevisliga förekomsten av en hotbild är i sig ett talande tecken på böndernas politiska betydelse.
Bondemakten framgår dessutom av en (olyckligtvis obevarad) målning i Kalmar kyrka i Uppland, troligen utförd på 1480-talet. På kyrkomålningen hålls de svenska tre kronorna upp av både en riddare och en beväpnad bonde. Bredvid målningen fanns den latinska texten:
Gentes Scitote vicine sive remotae
quod clareat Suecia plebeque militia.
Vet, alla ni folk från när och fjärran,
att Sverige lyser genom sin allmoge och sin militärmakt
Sett ur detta perspektiv är det, såvitt jag kan se, fullständigt omöjligt att hålla fast vid uppfattningen att bönderna var maktlösa brickor i det spel, vars egentliga aktörer hörde hemma inom högfrälset. Bondehärarna på 1430- och 1460-talen var långt ifrån några självklara stödtrupper till lokala stormän i deras privata fejder. 1400-talet bevittnade uppkomsten av, och utvecklingen av, en alltmer aktiv allmoge inom en politisk våldskontext. Sociala spänningar hade naturligtvis existerat i Sverige sedan åtskilliga sekler, men just 1400-talet kom att utmärkas av en tidigare okänd grad av våld.
Varför blev då bönderna så våldsamma? Tidigare har man ofta sökt förklara den här typen av tendensförändringar genom att peka på yttre, materiella faktorer, vilka anses ha direkt påverkat folk i en viss riktning. Dåliga tider skall ha gjort folk arga, varefter ilskan har kanaliserats mot någon lättåtkomlig fogde. Eller tvärtom: bättre tider har gjort folk självmedvetna, vilket gett dem tid och råd att reagera med våld mot sina förtryckare. Vad jag särskilt vill trycka på är emellertid inte dessa stora kausalförklaringar i sig, utan snarare böndernas perception av de yttre omständigheterna. Omständigheterna i sig är inte alls lika intressanta som människornas erfarenheter av dem, deras begripliggörande av samhället.
En viktig orsak till det svenska bondevåldets utveckling är att söka i de erfarenheter som gjordes under det långa, utdragna Engelbrektsupproret och under påföljande uppror. Bönderna stärktes av sina segrar, såsom under Engelbrekts fälttåg 1434 och 1436, men även i de fall upproren slutade i nederlag kunde de långsiktiga resultaten vara åtminstone delvis tillfredsställande ur bondesynvinkel. Segerherrarna kunde t.ex. drivas till att genomföra förändringar (resulterande i lägre räntor, lägre skatter, etc.) i avsikt att undvika framtida uppror och därmed även de praktiska olägenheter ett uppror alltid förde med sig, oavsett utgången. Bönderna lärde sig att de, med hjälp av armborst och lokalkännedom, kunde skapa historia. Det som börjat som isolerade resningar föranledda av hårda pålagor och utländska fogdar (såsom skedde 1434 och 1463) utvecklades successivt till en ny politisk attityd. Böndernas strategier påverkades av de ständigt pågående våldsamma politiska konflikterna under senmedeltiden. Det är sant att bönderna hade olika typer av konkreta syften, t.ex. önskemål om skattesänkningar och utopiska idéer om ett återvändande till den gamla goda tiden under Sankt Erik, men dylikt missnöje i sig hade inte nödvändigtvis behövt leda över i politiskt våld. Sett ur vårt perspektiv hade bönderna flera alternativa möjligheter: de kunde t.ex. ha försökt med förhandlingar ("vi lovar att hålla oss lugna, om...") eller låtit sig ledas av idéer om mer passivt motstånd (vägran att hjälpa till, undangömmande av livsmedel, blockering eller direkt sabotage av infrastruktur, etc.). På 1400-talet valde de emellertid i allt större utsträckning att gripa till vapen och gå till offensiv. - Det var en taktik som fungerade. Den fungerade så väl att man fortsatte med den i ca 110 år, ända tills Gustav Vasa dränkte den i blod.
Gustaf Mauritz Armfelt som östpolitisk strateg. Relationen Finland, Ryssland, Sverige |
||
Konsert i Kalmar Domkyrka |
||
Middag med underhållning |
||
Lördag 18 oktober | ||
|
Professor Hans-Ulrich Weiler, Bielefeld: The twofold German Revolution: 1848–1879 |
|
9.45-10.15 | Paus med kaffe och smörgås i Pelarsalen |
|
Fyra parallella seminarier |
||
Att berätta historien om Kung Magnus |
||
Carl Jonas Love Almqvist och Tre fruar i Småland |
||
Böndernas rike |
LÄS: Böndernas rike – Thorgunn Snædals inledningsföreläsning
Det förvånar mig alltid när Sveriges historia före medeltiden kallas "förhistorisk", på grund av avsaknad av skriftliga källor! Detta är inte bara sanning med modifikation, utan direkt fel. I Sverige finns över 2500 skriftliga dokument från omkring 400 till omkring 1100, nämligen alla de runstenar som pryder, eller har prytt, landet från Ystad till Östersund. De allra flesta restes under 1000-talet och det är främst i detta århundrade som jag kommer att röra mig i fortsättningen.
Runorna användes i över 1000 år i Sverige och även om de inte skrevs med bleck på pergament utan ristades i trä eller sten är runinskrifterna ändå skrivna texter av skilda slag, språkliga budskap från så kallad förhistorisk tid.
I genomsnitt består en helt bevarad runinskrift på sten av ca 25 ord, och även om man skulle naturligtvis hellre vilja ha 25 dokument på 2500 ord än 2500 dokument på 25 ord, är ändå varje runsten, ända ned till det minsta fragment, viktig källa till kunskap om forntidens människor och deras samhälle.
Runstenarna är rätt ojämnt spridda över de svenska landskapen från Småland till Jämtland. Uppland har omkring 1300 stenar, Småland ett hundratal och Jämtland bara en.
Men alla inskrifter, vare sig man betraktar dem landskapsvis eller som helhet förmedlar samma bild av ett stabilt och välmående samhälle med fasta traditioner. Runstensresarna var angelägna om att bevara minnet av sig själva och den egna ätten till eftervärlden och deras stora stolthet var just att de var fria bönder.
Endast 10-15% av runstenarna är resta efter män som inte återvänt efter vikingaresor i öst eller väst; många återvände för resten välbehållna och med rikedomar från sin utflykter i öster- eller västerled; våldsamheter nämns endast sällan som dödsorsak för dem som dog hemma.
Att döma av runinskrifterna var Sveariket under vikingatiden mindre hierarkiskt än Danmark och Norge och påminde till sin struktur mer om det samhälle som grundades på Island på 900-talet (Jag återkommer till det). I varje landskap eller härad kan man visserligen ofta urskilja ett par stormannasläkter, men den vanligaste titeln är bonde, och att det är en titel med hög status är tydligt. Dessa bönder skötte sina gårdar; röjde vägar över myrar och sankmarker och anlade tingsplatser. De ägnade sig åt vikingatåg och jordbruk och diktade verser med samma versmått och liknande ord och vändningar som i eddadikter och skaldekväden.
Många stenar står ännu på de platser där de restes, även gårdarna, vägarna, och t.o.m. tingsplatserna finns kvar. Runstenarna restes gärna hemma på ättebacken, vid vägar som stenresarna själva ibland hade anlagt, eller som en markering av familjens ägor. De vittnar alltså om bygdens infrastruktur. Runstenarna hade vidare en praktisk roll att fylla som förkunnare av arvsrätt, äganderätt till land och ägogränser. Här skall stånda stenen mellan byarna står det på den sten som ännu i dag markerar gränsen mellan Ågersta och Hummelsta i Löts socken i Uppland (U 729).
En släkts gårdar låg inte alltid intill varandra eller ens i samma socken. Den ståtliga Norahällen i Danderyds socken (U 130) är huggen av Björn Finnvids son efter brodern Olev: Han blev sviken på Finnheden. Gud hjälpe hans själ. Denna gård är deras odal och ättearv, Finnvidssönernas på Älgesta.
Älgesta ligger ca 30 km fågelvägen norr om Nora, där ha det funnits en sten som Björn Finnvidsson reste efter sig själv. Här har vi alltså en av de sällsynta referenserna till våldsam död i hemlandet. Att bli sviken innebär att bli försåtligt dräpt. Finnheden är nuvarande Finnveden i sydvästra Småland.
Bondens stolthet över sin gård framhålls i många inskrifter: Han var den bäste bonden i Kil (Sö 213); De bodde i Runby och ägde där gård"(U114); De ägde byn Släbro, Frösten och Rolf, dugande män...(Sö 367)
I en av de få inskrifter som hyllar en kvinna är det i hennes egenskap av bondmora: Den gode bonden Holmgöt lät resa stenen efter Odendisa, sin hustru. Icke kommer till Hassmyra en bättre husfröja, som råder över gården...(Vs 24). En god bonde skulle vara frikostig med mat och vänlig mot sitt folk, som Sven i Ivla som var Mild i sitt sätt, frikostig med mat, och mycket prisad av alla (Sm 44).
Till och med tingsplatserna tycks vara enskilda bygdehövdingars angelägenhet. På Arkils tingstad i Bällsta vid Vallentunasjön står två runstenar resta av sönerna Ulvkel, Arnkel och Gye till minne av fadern, Ulv i Skålhamra (U 225 o 226). Inskrifterna säger vidare att sönerna också anlagt tingsplatsen till minne av fadern. Dessa stenar tillhör det tidiga 1000-talet; några decennier senare har Jarlabanke i Täby blivit hundarets mäktigaste hövding och anlägger nu en ny tingsplats i närheten av Vallentuna kyrka och där reser han en runsten till minne av sig själv (U 212): Jarlabanke lät resa denna sten medan han ännu levde och gjorde denna tingstad och ensam ägde han hela detta hundare.
Jarlabanke bodde troligen på Hagby gård i Täby men valde att förlägga sin tingsplats till Vallentuna för att stärka sitt grepp om den del av hundaret som inte från början ingick i hans maktområde.
Jarlabanke och hans släkt förbättrade kommunikationerna i hundaret genom att röja vägar genom skogarna och lägga broar över sankmarkerna västerut mot Sollentuna hundare och österut mot roslagsbygderna och stärkte troligen därmed sin maktställning. Den berömda Jarlabankes bro i Täby är 150 m lång och flankeras av två runstenar och många resta stenar.
Jarlabanke jobbade hårt på sin hinsides välfärd. Han har rest minst sex brostenar alla med nästan identisk inskrift: Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig medan han levde och gjorde denna bro för sin själ, och ensam ägde han hela Täby.
Mellan 60 och 70% av runstenarna är utpräglat kristna och visar att kristendomen var utbredd redan vid 1000-talets början. Att bygga broar som tillsammans med den runsten som restes intill bron blev ett monument över den döde underlättade den dödes vandring genom skärselden.
Kvinnor nämns påfallande ofta bland de personer som gör broar till minne av sina avlidna, vilket möjligen kan tala för riktigheten i den gamla teorin att kvinnor snabbare än männen valde den nya tron. Den kvinnliga närvaron talar också emot att brobyggandet och anläggandet av vägar skall sättas i samband med en framväxande centralmakt och att det har skett på Sveakungens initiativ. Det är i alla fall ställt utom varje rimligt tvivel att brobyggena bekostades av anläggarna som såg såväl bron som stenen som sitt och ättens monument.
Var är kungen?
Bara en enda av dessa 1000-tals stenresare underställer sig någon överhet. En inskrift på ett flyttblock vid Adelsö kungsgård (U 11) omtalar att det är kungens bryte (förvaltare) i Roden som ombesörjt ristningen på kungens befallning: Tyd du runorna. Rätt lät rista dem Tolir, bryte i Roden, åt konungen. Tolir och Gylla letu rista...båda makarna efter sig en minnesvård...Håkon bjöd rista. Troligen avses Håkon den röde som regerade i slutet av 1060-talet. Inskriften är inte en gängse minnesinskrift. Kungen har velat pryda gården med en vacker run-ristning men står inte själv som stenresare.
På det två småländska runstenar som är resta över män som varit i en kung respektive en jarls tjänst handlar det med all säkerhet om en dansk kung och en norsk jarl: Tunastenen (Sm 42) är rest efter Assur som var kung Haralds sjökrigare. Stenen tillhör 1000-talets förra del och den kung som åsyftas är troligen Knut den stores son och efterträdare Harald harfot. Sävsjöstenen (Sm 76) är rest efter Vråe, Håkon jarls stallare. Denne Håkon jarl är troligen identisk med den norske jarlen Håkon Eriksson, kusin till Harald, han drunknade vid Orkneyöarna 1029.
Landmän
Jag har tidigare nämnt Finnvidssönerna i Uppland som nämner sin odalgård. En liknande referens till jordegendomar finns på en högrest sten i Bettna socken (Sö 54) som tre bröder, Torsten och Östen och Nattfare Vikingssöner reste till minne av sina tre bröder Finnvid, Olov och Torkel, som alla sex sägs ha varit landburniR mænn, dvs odalborna, födda till jordegendomar. Uttrycket landborniR, har ibland tolkats så att bröderna eller deras far haft sina egendomar i förläning av kungen. Detta är dock osannolikt. Varför skulle de säga sig vara födda till lantegendomar som i själva verket var kungens?
Liknande uttryck ´landma?r´ förekommer i inskriften på den vackra runstenen i Turinge kyrka i Södermanland, rest efter hövdingen Torsten och hans bror Anund (Sö 338): Bröderna var / bland män de bästa / i landet / och ute i ´lid´... Han föll i örlig / österut i Gårdarike / ´lidets´ hövding / av ´landmän´den bäste. Det har diskuterats om uttrycket ´landman´ är vara identiskt med begreppet ´länderman´ "en storman som har fått jordegendomar i förläning av kungen. Det är dock tveksamt om ordet hade fått den betydelsen i Sverige på 1000-talet. I Norge tycks uttrycket lendr ma?r på vikingatiden oftast ha haft en allmän betydelse av jordägare, odalbonde, och först på 1100-talet börjat användas enbart om män som fått sin jord i förläning av kungen (lendr ma?r konungs). Turingestenens landma?r har troligen samma allmänna betydelse som landborinn och betyder helt enkelt storgodsägare.
Det är också för djärvt att av inskriftens formulering dra slutsatsen att Torsten varit ute med en kunglig ledungstrupp när han föll. Ordet li? kan visserligen användas om ledungen, men har oftast en mera allmän betydelse av ´trupp, krigarskara´ . Även om det inte kan uteslutas att det är Sveakungen som skickat ut ledungen för att kriga i Gårdarike är det fullt ut lika troligt att Torsten på eget bevåg rest till Gårdarike med sina huskarlar för att skaffa sig och dem rikedomar. Eftersom ordet orrusta visar att Torsten fallit i en större sammandrabbning mellan två härar är det troligt att han och huskarlarna tagit tjänst som väringar hos de ryska furstarna, som ständigt behövde hjälp med att hålla ordning på de krigiska stammar som hotade ordningen i Gårdarike. Såväl Ingvar den vittfarne som Harald den hårdråde vistades några år i Gårdarike i den ryske konungens tjänst.
?egnar och dræingiaR
På några stenar i Södermanland och framförallt i Västergötland (enstaka i Småland och Östergötland) förekommer appellativet œegn.
I Södermanland används det framför allt i uttrycket œrottaR œegn i Västergötland i œegn har?a go?r eller miok go?an œegn. ?egn, œiagn, förekommer också i liknade formuleringar i Småland och Östergötland, men saknas helt i Uppland, där det dock förekommer som personnamn. Det har diskuterats om runinskrifternas œegn har liknade betydelse som f.eng. œegen 'a brave man, noble man, good warrior'. Det är dock ingenting som tyder på att betydelsen "krigare" ligger i ordet som det uppträder i de svenska runinskrifterna, det används mycket sällan om män som deltagit i vikingafärder. Ordet bör nog snarare förstås som ett allmänt hedrande epitet, med liknade betydelse som i de norska och isländska fornspråken, d.v.s "odalman" tillhörig en gammal och etablerad jordägande klass": ?egnar ok höl?ar, svá eru b™endur kalla?ir säger Snorre i sin Edda. Det finns ingenting i de svenska runinskrifterna som talar emot att œegn haft en motsvarande betydelse i Sverige: Anknytningen till bondeklassen är tydlig: "De ägde byn Släbro, Frösten och Rolf, œróttar œegnaR. Sö 367. och œegn nytan bonda (Ög 200). Även om det inte kan uteslutas att œegn i f. svenskan användes även i betydelsen " en krigare i tjänst hos en hövding eller kung" finns det inga säkra spår av den betydelsen i runinskrifterna. Den ojämna spridningen av beläggen talar också emot ett sådant antagande. Däremot är det möjligt att den betydelsen återfinns i ortnamnens ?egnabyaR, som ju är betydligt äldre än runinskrifterna. Antagandet att ordet troligen används i sin generella betydelse av "fri man" i Västergötlands runinskrifter förstärks av det faktum att det enda medeltida belägget i Sverige finns just i Västgötalagens biskopslängd där biskop Rodvard sägs ha varit œæghna værstær `den värste bland tägnar´
Ett ord som troligen ibland används i betydelsen "ung krigare, medlem av en trupp" är drængR. Det förekommer i alla landskap, men är liksom œegn vanligast i Västergötland: I inskrifter som ...goda drängar, de dog österut i lid (Vg 184); " har?a go?an dræng, blev död i västerled i viking (Vg 61); eller "...dræng go?an, var faren med Ingvar" (Vs 19) är det förmodligen den betydelsen som åsyftas. Det finns dock ingenting som direkt tyder på att dessa dræingiaR företrädesvis varit i Sveakungens tjänst. Liksom œegn förekommer det sällan på utlandsfararstenar Snarast dominerar i runinskrifterna ordets grundbetydelse av "ung man, yngling": ...efter Erre, mycket god ung man... (Vg 32).
Danmark
En titt på de danska runinskrifterna visar att den frimodige bonden inte alls är lika framträdande här som i de svenska runinskrifterna. Trots att de danska runstenarna är betydligt färre än de svenska, endast omkring 200, är de mycket starkare präglade av kungamakt och överhet.
De danska runstenarna är ett snäpp äldre än de svenska. Den danska runstenstiden infaller huvudsakligen mellan 950-talet till ca 1030 medan den svenska tillhör perioden från slutet av 900-talet till omkring 1100.
Mäktigast av alla danska stenar är Jellingstenen, rest på 960-talet av Harald Gormsson till minne av föräldrarna Gorm och Tyra. Efter en sammandrabbing vid Hedeby omkring år 1000 reser kung Sven Haraldsson tveskägg en runsten efter en av sina hirdmän: Kung Sven reste denna sten efter Skarde, sin (heimœegi), hirdman, som hade farit västerut men nu blev död vid Hedeby(DR2). Hirdmän eller andra följeslagare till stormän reste också stenar efter sina herrar (DR 121, Års, N. Jylland): Assur reste denna sten efter Val-Toke sin herre. Stenen förkunnar att den länge vill stå här; den skall bevara Val-Tokes namn. I Hällestads kyrka i Skåne finns en sten som Eskil har rest över sin hulde herre (DR 295).
Att vara en trogen tjänare var en merit i Danmark. På den sten som Sasgerd Finulvsdotter på Norra Jylland reste över sin man Odenkar Åsbjörnsson framhåller hon att han var dyr og drottinfastr "framstående och trofast mot sin herre." (DR 81 Skern) En sten i Ravnkilde på också på Norra Jylland (DR 134) är rest av Assur Koggesen landhirœir efter drottning Asbod. En landhirœir var förvaltare eller tillsyningsman av lantegendomar, ev, uppbördsman. Och drottning en gängse titel på en förnäm dam.
Det är slående att titeln bonde saknas i runinskrifterna från Jylland och öarna och förekommer bara i några få inskrifter i Skåne och en på Bornholm. Runstenarna på Bornholm är ju mycket svenskinfluerade och det är frestande att dra slutsatsen att även de skånska beläggen beror på närheten till Sverige.
Norge
De vikingatida runstenarna i Norge är för få, omkring 60, för att det skall gå att dra några säkra slutsatser om det samhälle som reste dem, men flera av dem refererar till kung eller annan överhet. Vid kyrkan i Oddernes på Vest-Agder står en enkel sten vars inskrift meddelar att Eyvind, Olov den heliges gudson, gjorde denna kyrka på sin odalgård (NIyR 210). På ett stenkors i Stavanger finnes en skadad inskrift som meddelar att Kalv präst reste denna sten efter Erling sin herre, då han kämpade mot Olov (NIyR 252), troligen avses även här Olov den helige och Erling är Erling Skjalgsson, känd ur kungasagorna, som slogs med Olov den 21 december 1028.
Epitet som œegn och drængR lyser med sin frånvaro i de norska inskrifterna och bonde förekommer aldrig. Varken de danska eller norska runstenarna ger alltså samma intryck av att vara den självägande bondens stolta monument över sig själv och sin egen släkt som de svenska runstenarna.
Sverigebilden
Runstenarnas bild av den självständige svenske bonden bekräftas i andra vikingatida och medeltida källor. Det var välkänt i Norden att i Sverige regerade kungen på böndernas villkor och att de inte drog sig för att göra sig av med en kung som misshagade dem. I Ynglingasagan berättas att Svearna gjorde kung Domalde ansvarig för de oår som drabbat landet och la honom raskt på blotstenen och offrade honom till gudarna för att råda bot på hungersnöden.
Sveakungarnas försiktighet i umgänget med bönderna och ovilja att reta dem i onödan skildras redan på 800-talet i Rimberts krönika om Nordens apostel Ansgar: När Ansgar återvände till Birka 852 fann han att den kristna församling han grundat vid sitt första besök drygt 20 år tidigare, var förskingrad och prästerna fördrivna. När han bad kunge, Olof, om lov att återuppta missionsarbetet svarade denne: Jag vågar inte ge mitt bifall till ert uppdrag innan jag genom lottkastning sport våra gudar till råds och frågat efter folkets vilja i denna sak...om gudarna ge sitt bifall och folket går med på din önskan kommer det att gå lyckligt med vad du begärt.
Kungen samlade sina hövdingar och de gick till lottkastningen "och lotten utföll så att det var gudarnas vilja att den kristna gudsdyrkan där skulle grundas.." Efter lite gruff gick hövdingarna med på att respektera lottens utfall och Ansgar fick fortsätta sin mission.
Även Adam av Bremen (1070-talet) känner till de svenska böndernas självständighet. I avsnittet om Sveariket och Svearna skriver han bl.a.: Kungar har de av gammal ätt, men deras makt beror av folkets vilja, vad alla gemensamt har beslutat det måste han bekräfta...Hemma gläder de sig alltså åt att vara jämställda, men när de drar ut i strid visar de lydnad för kungen...
Detta förhållande mellan kungen och bönderna i Sveariket fascinerade också Snorri Sturluson, som i Heimskringla ägnar rätt mycket utrymme åt Sverige. Han hade ju själv besökt Eskil lagman i Västergötland. Om Sveariket konstaterar han att ...varje landskap har sitt eget lagting och sina egna lagar. Över varje landskaps lagar är en lagman och han bestämmer det mesta för bönderna, ty det skall vara lag som han säger ...men om kungen eller Jarl eller biskop reser i landet och har ting med bönderna är lagmannen böndernas talesman.
Enligt Västgötalagen fick Sveakungen inte komma in i landskapet utan att gå ed på att respektera dess lagar. En nyvald kung skulle rida Eriksgatan till alla landskap och vid varje gräns utbyta gisslan med landskapets representanter som sedan skulle eskortera honom till tinget där han fick svära att inte bryta mot just det landskapets lagar. Först därefter blev han godkänd som kung. Den kung som inte respekterade detta blev inte långlivad i ämbetet. Omkring 1130 retade den nyvalde kungen Ragnvald knaphövde västgötarna genom att rida till Karleby utan att utbyta gisslan och fick för det tilltaget lida en vanhederlig död.
Lagmannen förde alltså böndernas talan inför kungen och i Väst-götalagen står det uttryckligen att lagmannen skulle vara en bondes son. Landskapen värnade ju om sin självständighet i det längsta och försökte undvika att kungens ställföreträdare övertog ämbetet.
Detta förhållande mellan bönderna, lagmannen och kungen illustrerar Snorre i berättelsen om Torgny lagman på Uppsalatinget. Torgny till-rättavisar Olov Skötkonung hårt för hans osämja med Olov Haraldsson i Norge och avslutar sitt tal med hotelser: "Nu är det vår vilja, böndernas, att du sluter fred med den norske kungen... Om du fortsätter med din s jälvsvåldighet kommer vi att angripa dig och dräpa dig, liksom våra förfäder som tog fem kungar på en gång och dränkte dem i ett träsk vid Mora ting sedan de blivit övermodiga liksom du." Under tiden väsnas bönderna och skramlar med sina vapen. Kungen blir förskräckt reser sig och säger: Allt skall bli som ni bönder säger, så har alla Sveakungar gjort, låtit bönderna vara med att bestämma i allt de ville.
Engelbrektsupproret (1434), Dackefejden (1542-43), ja även Den stora Daldansen på 1700-talet har sitt ursprung i den starka bondeklassens ovilja att tåla förtryck av kungamakten och en vilja att vara delaktiga i landets beslut. 1772 skriver en islänning på resa i Sverige om svenskarna att "Deras uppfostran och den omständigheten att var och en anser sig ha del i rikets styrelse gör att de äro dristigare och på samma gång finare i sitt uppträdande och väsen än den förtryckta danska allmogen."
Den svenska fristaten!
Runstenarnas myller av bönder och frånvaron av annan överhet än lokala hövdingar gör det naturligt att jämföra det svenska samhället under vikingatiden med den isländska fristaten, grundad 930.
En av anledningarna till att Island på allvar började koloniseras i slutet att 800-talet var Harald hårfagers försök att förena Norge till ett rike och minska lokala hövdingars och småkungars inflytande. Nybyggarna på Island grundade ett samhälle, vars lagstiftning förhindrade att den norske kungen eller någon isländska hövding fick makt över hela landet. I över 300 år lyckades islänningarna motstå de norska kungarnas försök att införliva landet i det norska riket.
Det har ofta framhållits att orsaken till den isländska fristatens fall var bristen på central och exekutiv makt, dessa nackdelar blev dock tydliga först under dess sista decennier när den norske kungen Håkon Håkonsson efter sekler av blodiga inbördesstrider hade lyckats kväsa de obstinata norska småkungarna och bondehövdingarna och därför kunde ägna sig åt att utsträcka sin makt till Island.
Exemplet Sverige visar att centralstyrning inte är oumbärlig för ett stabilt samhälle och kungarna tycks också ha gått mycket varsamt fram mot bönderna även om kungarnas makt växte undan för undan tills Birger jarl befäste kungamaktens ställning 1250-talet. De svenska bönderna besegrades inte som de norska, men Sveariket utvecklades i samma rikting som de andra nordiska länderna. De svenska landskapslagarna gällde dock tills Magnus Erikssons landslag infördes omkring 1350.
Denna självständighet kan ha varit en bidragande orsak till att det av allt döma inte skrevs historiska krönikor i samma utsträckning i Sverige som i Norge och även Danmark. Sverige hade ingen Saxo eller Snorre och ingen munk med historiskt intresse i likhet med norrmannen Theodricus Monachus. Erikskrönikan, den äldsta av de svenska medeltidskrönikorna är skriven först på 1320-talet. Lagmans- och kungalängderna i Västgötalagen vittnar om ett historiskt intresse och säkert har det funnits historiskt material, krönikor och kungalängder som inte bevarats till eftervärlden. Ändå är det svårt att värja sig mot tanken att intresset för kungarnas krigståg och kämpadater varit ljummare i Sverige än i Danmark och Norge. De svenska bönderna reste monument över sina egna familjemedlemmar, hyllade på vers de söner som stupade i fjärran land, eller de fäder som härskade över sina lokala riken som Jarlabanke i Täby eller Ulv i Skålhamra.
Kungen var självklart en viktig symbol för rikets uråldrighet och sammanhållning men bönderna fann ingen anledning att i kväden och krönikor lovprisa de kungar som de ansåg sig ha rätt att avsätta eller t.o.m. avrätta. Kungen kunde ju bli övermodig och börja inbilla sig att kungar hade rätt att kräva lydnad och underdånighet av bönderna och därmed göra dem till sina undersåtar.
Thorgunn Snædal
Riksantikvarieämbetet
Runverket
Box 5404
114 84 Stockholm
Nya vägar till medeltiden |
LÄS: Nya vägar till medeltiden – Birgitta Fritz sammanfattning av seminariet
Riksarkivets medeltidssamlingar är ovärderliga för kunskapen om Sverige och svenskarna från 1100-talet till 1500-talet. Kammararkivets landskapshandlingar ger den första mer täckande bilden av senmedeltidens och det tidiga 1500-talets bebyggelse i stora delar av landet. Dessa fogderäkenskaper har pärmar av pergamentsblad ur slaktade medeltida böcker, som kan sägas bilda Nordeuropas största medeltidsbibliotek.
För allt detta har vi Gustav Vasa att tacka. Vid reformationen konfiskerade han inte bara kyrkornas och klostrens silver, gods och räntor utan också deras arkiv och bibliotek. De indragna domkyrkornas och klostrens brevsamlingar innehöll utöver ägorättshandlingar av olika slag också statsakter och mycket annat. De utgör idag stommen i Riksarkivets samlingar av medeltida pergaments- och pappersbrev, registra m.fl. kopieböcker, jordeböcker och räkenskaper. Landskapshandlingarna är resultatet av 1500-talets skattläggningar och förvaltningsreformer. Det var också kungen, som från den katolska tidens kyrkor och kloster för inbindningsändamål till kammaren och kansliet lät hämta de böcker som genom reformationen blivit överflödiga.
Medeltidsbreven.
Under århundradenas lopp har mycket gått förlorat men annat kommit till. Inför tryckningen av breven - eller diplomen som de också kallas - lades dessa i början av 1800-talet i kronologisk ordning. Men som framgår av medeltidspartiet i Riksarkivets Beståndsöversikt del 1:1 (1996) finns det pergaments- och pappersbrev och samlingar, som av olika skäl inte ingår i huvudsamlingarna. De olika samlingarna är separat förtecknade i lappkataloger i Riksarkivets forskarexpedition. Utgivningen av diplomatariets äldre svit har nu nått band X och 1370-talet. En yngre svit om fyra band upptar brev från 1401-20 men är ofullständig. I varje band finns ort- och personregister.
Äldst trycktes i Svenskt Diplomatarium (Diplomatarium Suecanum) texter främst efter lättillgängliga original samt medeltida och yngre avskrifter. Med tiden vidgades basen, men först i samband med att arbetet återupptogs 1935 insåg man vikten av en bred och ingående inventering av hela brevmaterialet. Denna minutiösa genomgång av olika arkiv, samlingar, handskrifter m.m. både i Sverige och utomlands avsatte en mängd kopior, förteckningar och utredningar, som idag finns hos redaktionen för Svenskt Diplomatarium i Riksarkivet.
På grundval av alla dessa arbetspapper upplades på 1950-talet ett kronologiskt kortregister, det s.k. huvudkartoteket, i första hand till nytta för utgivningen. Häri upptas i princip alla kända uppgifter om medeltidsbrev, antingen de är bevarade, kända i avskrift eller bara bekanta genom en minsta lilla notis någonstans. Inskjutas bör att några stora och viktiga bestånd, t.ex. Sturearkivet och texterna i Sparre-handskrifterna, ännu inte är inskrivna och att arbetet med att i olika avseenden komplettera kartoteket ständigt pågår. Genom kartoteket fick man för första gången en överblick över varje års brevbestånd. Men samtidigt var all manuell sökning över tiden i de många kortlådorna både mödosam och tidskrävande. Och härmed är vi framme vid datoriseringen och "nya vägar till medeltiden" som det står i Kalmar-programmet.
Datoriseringen av Svenskt Diplomatariums huvudkartotek.
År 1993 inleddes på redaktionen för Svenskt Diplomatarium arbetet med att överföra huvudkartoteket till en ny databas. Dataregistreringen startade med brevmaterialet från 1370-talet till 1539, d.v.s. med de dokument som ännu inte utgivits i diplomatariets huvudserie. Denna arbetsfas var klar sommaren 1996. Därefter har arbetet fortsatt med de publicerade breven. Databasens nuvarande omfång är cirka 28.000 poster (dokument) som täcker tiden 1363-1539. Dessutom är de äldsta breven från diplomatariets första volym (tryckt 1829) till och med 1274 tillgängliga. Arbetet bedrivs f.n. med två halvtidsanställda latinister. De arbetar från var sitt håll för att fylla luckan 1275-1362 med de cirka 7.000 återstående posterna. Förhoppningen är att detta skall vara klart och hela materialet infört i databasen om ungefär två år, 1999, då det således skall vara möjligt att söka bland registeruppgifter om hela medeltidens svenska brevmaterial. Som nämnts är några andra större samlingar ännu inte är införda.
Nya sökmöjligheter i brevmaterialet.
Kortregistret medgav endast en enda form av sökning, nämligen på ett visst datum. Databasen ger användaren en mängd olika ingångar i materialet: datum, språk, typ av källa - d.v.s original, avskrift eller notis -, hänvisningar till tryckta utgåvor eller innehållssammanfattningar, person- eller ortnamn, begrepp, omnämnanden i andra brev samt, i viss mån, uppgifter om litteratur. Vanligast är att fritextsökning sker i innehållsfältet, där brevtextens huvudsakliga innehåll noteras. Ofta används flerledade, s.k. kombinationssökningar för att få svar på frågor som ställ, t.ex.: vilka brev utfärdade Karl Knutsson i Vadstena respektive Stockholm under 1430-talet? Vilka brev nämner orten Torstuna under 1400-talet? Hur många originalbrev utfärdade Sten Sture d.ä. efter 1480?
I möjligaste mån normaliseras person- och ortnamn för att förenkla sökning i databasen. Men den vacklande medeltida ortografin, som av arbetsekonomiska skäl ofta måst bibehållas i posterna, är ett problem som användaren måste beakta. I någon mån kan man gardera sig genom att på en gång söka på olika tänkbara stavningar, vilket går bra eftersom sökprogrammet (FileMaker Pro) klarar av samtidiga, alternativa sökposter. Dessutom bör man ha klart för sig att namnen på de olika vittnen som räknas upp i diplomen, vanligtvis fastar och sigillanter, normalt inte togs med när man skrev de korta sammanfattningar som utgör grunden för innehållsredogörelserna i databasen.
Många kategorier av forskare har redan börjat konsultera databasen, såväl universitetsfolk som hembygds- och släktforskare och andra som har intresse av att få tillgång till medeltidsdokumenten. Den som vill arbeta med databasen idag för göra det vid forskarterminal(er) på Svenskt Diplomatariums redaktion och inom kort även i Riksarkivets forskarexpedition. Riksarkivet planerar att längre fram sprida materialet genom en CD-ROM-skiva.
Landskapshandlingarna.
Samlingen Landskapshandlingar i Riksarkivet består av cirka 19 000 fogderäkenskaper från 1530-talet till 1630-talet. Samlingen skapades efter Kammararkivets tillkomst 1618. Handlingarna ordnades och förtecknades då landskapsvis, vilket förklarar namnet. Huvudsakligen består samlingen av renskrivna räkenskaper, jordeböcker, längder och verifikationer, som i regel är inbundna i pergamentsblad ur slaktade medeltida handskrifter. Fogdarna i fögderier av olika slag runtom i landet var skyldiga att en gång om året komma till den s.k. räkne- eller räkningekammaren och redovisa för sin förvaltning. Men bristerna i de längder som fogdarna medförde gjorde att man redan på 1540-talet beslöt att kammarskrivaren inte bara skulle revidera utan också renskriva dem. - Samlingen behandlas i Riksarkivets Beståndsöversikt del 4 (1995).
Landskapshandlingarna har stor betydelse också för medeltidsforskare, eftersom de redovisar 1500-talets byar och gårdar, en bebyggelse som i stort sett var densamma som under medeltidens slutskede. Genom fogderäkenskaperna får vi den tidigaste samlade bilden av bebyggelsen i ett område. Grundskatten på jorden, s.k. årliga räntan, var den tyngsta inkomstposten i räkenskaperna från de territoriella fögderierna och den verifierades med en jordebok. I jordeboken förtecknades alla skattlagda hemman, torp och utjordar inom fögderiet, fördelade sockenvis och med uppgift om mantalet och den skatt eller ränta i naturapersedlar eller pengar som skulle erläggas till kronan. Uppläggningen av register över kronans uppbörd och över antalet skattebönder och landbor hade beslutats 1524 och följts av skattläggningar.
Av betydelse för det retrospektiva studiet är också att det kyrkogods som successivt drogs in på 1530- och 40-talen till en början förvaltades separat och alltså inte av häradsfogdarna, som svarade för skattehemmanen. Just med hänsyn till att så mycket av det medeltida förvaltningsmönstret trots allt fanns levde kvar efter reformationen är det lämpligt att betrakta 1540-talet snarare än Gustav I:s trontillträde som slutgräns för medeltiden i Sverige, åtminstone när man arbetar med de skriftliga kvarlevorna och arkiven.
Nya sökmöjligheter i landskapshandlingarna.
Hittills har de enda sökvägarna till landskapshandlingarna, som fortfarande i stort sett ligger i den ursprungliga ordningen, utgjorts ganska ålderdomliga och komplicerade arkivförteckningar. Med hjälp av SESAM-medel har nu en databas över hela samlingen Landskapshandlingar byggts upp. Den ger helt nya sökmöjligheter i räkenskapsmaterialet: man kan finna alla uppgifter om ett visst härad 1540-1630, alla tiondenlängder eller jordeböcker för ett visst området o.s.v. Avsikten är att denna databas så småningom skall läggas in i Riksarkivets nationella arkivdatabas, NAD, och därigenom bli tillgänglig på CD-ROM-skiva.
Pergamentsomslagen och vägarna till dem.
De kamerala handlingarna på papper försågs alltså med slitstarka omslag av pergamentsblad, och sådana kunde sitta redan på de koncepträkenskaper fogdarna medförde till kammaren. Att binda in böcker på detta sätt var ingen nyhet på 1500-talet, men i och med reformationen blev tillgången på böcker, som inte längre användes i kyrkor och kloster, riklig. Detta skedde samtidigt som både central- och lokalförvaltningen expanderade och avsatte mängder med räkenskaper och andra volymer som behövde skyddspärmar. Bäst var handskrifter i stort format, ur vilka man gärna tog ett dubbelblad eller ett enkelt i folioformat, som veks på mitten. Det förekom även att mindre sidor syddes eller limmades ihop för att räcka till.
I Kammararkivet - och då naturligtvis inte bara bland landskapshandlingarna - finns minst 18 000 sådana pergamentsomslag eller fragment, som de också kallas. Ytterligare 10 000 blad följde med de finska räkenskaperna på 1800-talet och finns nu i Helsingfors. Även andra svenska arkiv och bibliotek har omslag, av vilka en del härrör från Kammararkivet. En vetenskaplig katalogisering av dessa bokfragment hade pågått länge när den avbröts på 1980-talet. År 1995 startades ett nytt projekt, MPO-projektet, i syfte att slutföra katalogiseringen. Arbetet sker nu med hjälp av en för ändamålet speciellt konstruerad databas.
Medan den gamla huvudkatalogen upptar cirka 10 000 fragment, representerande minst 5 000 olika böcker, har nu mer än 2 000 fragment katalogiserats. Det handlar främst om liturgiska böcker för den katolska kyrkans gudstjänster men också om juridiska och teologiska handskrifter och andra verk. Tidsmässigt sträcker de sig från 1100-talet till 1500-talet. Även här är avsikten att presentera den färdiga databasen på en CD-ROM-skiva.
Två 1800-talspublicister: Lars Johan Hierta och André Oscar Wallenberg |
||
Fältvandring på södra Öland |
||
Paus med kaffe och kaka i Pelarsalen |
||
Två parallella seminarier |
||
"Becoming Swedish": Canada's Military in the 20th Century |
LÄS:: Becoming Swedish av J. L. Granatstein
I like to think that I am a realist. Like most Canadians, I hasten to admit that I know very little of Sweden's modern history. As with most Swedes, you almost certainly know very little of Canada's modern history. So what do I mean by "becoming Swedish" as a description of Canadian military policy? Those (few) Canadians who know any history of the two world wars of this century and of the long Cold War will realize that Sweden was neutral. You remained out of the Great War and the Second World War and, even though Denmark and Norway joined the North Atlantic Treaty Organization from its origins in 1949, Sweden chose neutrality. Canada participated in both world wars and it, too, joined NATO in 1949.
Some Canadians will realize that Sweden was not on "our" side in the wars and ideological conflicts of this century. They will try to be understanding, but they would likely admit to some doubts about this policy. Some also might quarrel with the tone of preachiness that sometimes seem to characterize Swedish foreign policy. Stockholm's position on the Vietnam War, for example, its support for the less-developed nations, and its occasional efforts to adopt a position of equidistance between Washington and Moscow ordinarily produced little sympathy from Ottawa's policymakers. Ann-Sofie Nilsson's critical characterization of Sweden as "a moral superpower" in its own mind is one that many Canadians who fought the world wars and the Cold War might agree with.
And yet, and yet.... Canada is not all that dissimilar. Yes, it fought in the world wars and participated in Korea; yes, it joined in NATO and sent a small contingent of ships and a squadron of fighter aircraft to the Gulf War. But the attitude of neutralistic moralism that characterized Swedish policy, at least if Nilsson is to be believed, was also never very far below the surface in Canada. In the 1930s, British visitors to Canada wondered if the Dominion would fight at Britain's side if war came to Europe again. During the Korean War, Canadian efforts to press negotiations forward were so persistent that Dean Acheson, the American Secretary of State whose country was bearing the burdens and suffering the casualties, later characterized Canada as "the Stern Daughter of the Voice of God"--and he was not trying to flatter the country in which his father had been born. Twenty years later, Prime Minister Pierre Trudeau unilaterally pulled half of Canada's troops out of NATO, signed an accord with the Soviet Union that astonished some of his own Cabinet, let alone the United States, and tried in 1983 to launch a crusade for peace that led American officials to mutter sotto voce that he must have been high on pot. Even the Gulf War commitment, small as it was, was squeezed out of a reluctant government and even more reluctant people by unrelenting American pressure.
In other words, loyal ally that it may have been, sometimes Canada was more neutral in thought than in deed. And as we near the end of this century, the tendency toward Canadian neutralism grows stronger. If it had its way, if it did not lie beside the United States, Canada would likely prefer to be a non-aligned nation, much like Sweden. The irony is that Sweden today has joined Europe and the possibility of its joining NATO is beginning to be raised with some public support. Can it be that the trajectories of policy of our two countries are soon to intersect?
Let me begin at the beginning of the Twentieth Century. Canada then was a lightly populated country of just over 5 million, far from rich, far from developed. It was a Dominion, a self- governing colony of Great Britain with autonomy in its internal affairs but with Britain speaking and acting for it in foreign policy and defence questions. The Canadian military was all but non-existent. There was no navy and only a few thousand "professional" soldiers who were far from professional in training or equipment. The army's main task was to train the Militia, the citizen soldiers across the country who had varying degrees of fervour for their duties but a uniform lack of military skill.
Yet Imperial sentiment burned brightly in Canada, or in parts of it. When Britain went to war against the Boer republics of Transvaal and the Orange Free State in 1899, Canadians of British origin, almost two-thirds of the population, clamoured for Canada to join in. Britain was defending the freedom of the uitlanders, they cried, neglecting the efforts of Cecil Rhodes and others to get control of diamond and gold mines. The Canadian government, led by Sir Wilfrid Laurier, a French-speaking Quebecker, was reluctant, but the pressures from Joseph Chamberlain and the Colonial Office in London and from within Laurier's Cabinet and from English-speaking Canadians were so insistent that he was forced to yield. Canada would raise a contingent for the South African War, a volunteer battalion of infantry, but Great Britain had to assume responsibility for their pay and all costs. Moreover, Prime Minister Laurier said, this should not be construed as a precedent.
Laurier's decision was attacked from all sides. In French-speaking Quebec, the province that made up just over a third of the population, nationalistes derided the decision. "The precedent, Sir, is the accomplished fact", said Henri Bourassa, a disgruntled Laurier supporter who, like most French Canadians, sympathized with the Boer farmers as a small people who were being crushed under the weight of English imperialism. After all, were Quebecois not the same? Bourassa's nationalism aside, he was right, of course: Laurier's decision to send troops in response to Whitehall's demands was a precedent. Chamberlain knew it and so did French Canada.
English Canadians took a different tack in criticizing Laurier. To some, mainly farmers and pacifists, Canada had no business getting involved in a war that was no threat to Canada. To imperialists, those who supported Britain right or wrong and who considered Canada to be a part of Greater Britain across the seas, Laurier's paltry contribution was not enough. To a third group, those Canadians beginning to have a sense of a policy that served Canadian, not British, interests, Laurier's sending of a contingent but giving the British the burden of paying the bills, was the worst of all worlds. Yes, Canada ought to have joined in, such men said, but as a self-governing Dominion, Canadians ought to have insisted on raising and commanding the volunteers and paying the costs. National identity, national pride, demanded nothing less.
In the end, successive contingents of Canadians went off to South Africa, and 7368 soldiers served there, 270 failing to return home. The government also found itself forced to ante up substantial sums of money, almost $3 million (a very substantial sum given the small governments of the era) being provided to raise, transport, and maintain the troops. Untrained, ill-skilled at their enlistment, they learned soldiering on the job and did well. What was significant about the experience was that this war provoked division in Canada. French Canadians saw little military need for Canada to assist Britain in this war, and by implication any war. After all, what did Canada owe the British? What did French Canada in particular owe the empire that had conquered them in the Seven Years War? Very few from Quebec, where opinion encouraged men to stay home, signed up for South African service. Similarly, farmers everywhere in Canada were reluctant. War might be good for business and even for wheat sales, but if the crops were to be sown and harvested, more men in the fields were necessary. Canada's farms could spare none of their sons for foreign adventures. As a result, many of those who went to war from the wheatfields and new cities of the Canadian West were recent immigrants from Britain, men still without ties to Canada. Finally, the South African War demonstrated that the big-city newspapers could exert pressure on government to "be British". Poor Laurier, desperately trying to balance the reluctance of Quebec against the perfervid enthusiasm of his English-speaking ministers, produced a compromise that satisfied no one. Worse still, the South African War established the precedent that when Britain was at war, Canada was at war and had to participate.
In fact, this was what international law said. Canada was a colony and it was automatically at war when its mother country went to war. All the country could do was to decide what and how to contribute, and the South African War had set the pattern that was to be followed in 1914.
When the war began, Canada was different in some ways than it had been in 1900. The population had grown, thanks to burgeoning immigration, to some 8 million. Many of those newcomers were from the British Isles, to be sure, but there had been heavy immigration from Europe--Russians, Ukrainians, Germans--and from the United States. The magnet of free land had attracted people from all over the world, and in the two decades after 1897 3.1 million people had emigrated to Canada or about 60 percent of the entire population in 1900. Power remained where it always had, however, in the hands of the English-speaking elite. What had not changed was the military unpreparedness--the professional force of some 3000 remained almost wholly untraoined, and the part-time Militia of 60,000 was worse. There was no air force and the navy consisted of two obsolete training cruisers.
The initial response to Britain and France's war against Germany and the Austro-Hungarian Empire was, nonetheless, overwhelmingly positive. Militia colonels offered their untrained regiments for service, and men flocked to enlist. The government promised a division of infantry and within weeks it sailed for Britain to be trained. Of the 37,000 men in the 1st Contingent, over 65 percent had been born in Great Britain; less than 30 percent were Canadian born. Only 1200 or 3.4 percent were French Canadians and even fewer were produced by those of other ethnic origins who had come recently to Canada.
In other words, the initial efforts in the Great War replicated those of the South African War. Despite their loud-talking Imperial patriotism, Canadian-born men were reluctant to enlist in British wars, and those who did were largely Militiamen who, in effect, had their bluff called by their friends. They had trained on Saturday nights and worn a uniform to impress the girls. How could they not enlist when war came? The lack of response from French Quebec was as striking. Henri Bourassa, his newspaper Le Devoir, and the nationalistes were quick to paint the war as Britain's, a struggle between competing Empires, and a conflict of no concern to Canada. The French Canadians needed little urging to hang back, and in the First Canadian Division there were no French-speaking units. Indeed, throughout the war there would be only one such unit, the 22e Regiment.
The divisions in Canadian opinion were also similar to those of the earlier war. Rural Canada was reluctant to contribute men to the army, ethnic communities hung back en masse, and this time organized labour, weak though it was, evinced little enthusiasm. Canada's war was a British war, a rich man's war, a city-dweller's war; it was not, at least initially, a people's war.
It became that over time, outside Quebec, at least. The casualties in France and Flanders were horrific--in its first engagement at Ypres in April 1915, the First Canadian Division faced a gas attack and, though it held its line and saved the situation, the casualties were some sixc thousand out of the 10,000 effectives engaged in the action. Such numbers stunned Canada, and the idea of war as a great adventure that would see Canadians in a victory parade through the streets of Berlin disappeared. In its place was the grim realization that the war required a massive effort.
And a massive effort there was. Canadian industry was taken over by war production, and new factories, their work force supplied by farm girls and city women, began to produce shells, ships, and aircraft. On the farms, school children were mobilized to help with the harvests and tractors were given to farmers to accelerate production and ease the manpower shortage. And the media, operating under censorship controls, beat the drums for participation and enlistment. Certainly, the men came forward. In all, 619,636 men joined up in the Canadian Expeditionary Force, a verey respectable showing for a small country. The Canadian Corps of four divisions, an army that became very profdessional over the course of the war, earned a reputation as the best such formation on the Western Front and its battle honours included Vimy Ridge, Passchendaele, and the Hundred Days that ended the war. Fierce in attack, formidable in defence, innovative in tactics, the Canadian Corps helped create Canadian nationalism. Or, to be more correct, English -Canadian nationalism.
The war, in fact, widened the divisions in Canada. French Canadians continued to be reluctant to serve in the army. There are no precise figures for Quebecois enlistment, but the best maximum guess is 50,000, a number that includes men conscripted after compulsion was authorized in 1917. That would amount to some eight percent of enlistments, far below the proportion of the population occupied by the French-speaking.
But overall, Canadian-born males did not enlist in appropriate percentages. In all, just 318,000 Canadian-born joined up, or just above half the total. The British-born made up most of the rest, though there were some 59,000 "foreign born", presumably recent immigrants and likely including a very substantial number of conscripts. The war may have created enormous pride in English Canada, but it was a war largely fought by those who had come from Britain or who had direct family ties there. The French-speaking, their time in Canada dating back three centuries and their ties to France resting solely on language, had little to draw them into enlistment. The recent European immigrants, many of whom had fled European wars and compulsory military service by coming to the new world, had precious little enthusiasm for the war. Workers, struggling to cope with incredible inflation and slower-rising wages, were no less unenthusiastic. Farmers, too, were reluctant. Indeed in 1917, their votes for conscription could only be secured when the government promised farmers exemption from military service, a pledge that was revoked in the spring of 1918, right at seeding time, when the last great German offensives of the war frightened the government into accelerating the call-up of conscripts.
The Canada that emerged from the war was badly bruised. There had been 60,000 killed in Europe, a terribly heavy price to pay for Imperial enthusiasms. Quebec was disgruntled and disillusioned, its people horrified that the government had used conscription to make French Canadians fight in a British war of no interest to Canada. Farmers were embittered by the way the promises made them had been violated. Labour was unhappy that its efforts to secure fair treatment, efforts that cuilminated in a General Strike in Winnipeg in 1919, had been crushed by the full use of state power. Veterans, in a great many cases, were disillusioned by the favoritism shown officers and the carnage of the front, and their anger would grow as the promises of pensions and grants dwindled away once peace came. No one was happy.
In this atmosphere, neutralism began to flourish. The League of Nations promised an end to wars and the use of collective security to enforce peace. The United States did not join, but Canada did, seeing in membership a badge of nationhood. But in Geneva Canada acted much like the Americans might have, arguing strenuously to restrict the powers of the League to use force. In Imperial Conferences in London, Canadians demanded that Britain concede Canada's right to control its own foreign policy. In effect, Canada wanted full independence, the right to decide on its own whether or not it would participate in any future wars. There were problems in this, not least whether the King of Canada, the same person who was King of Britain, could be at war and at peace at the same time, but these were left unresolved. The important point was that in 1931, the Statute of Westminster gave Canada the full independence it wanted. The nation was part of the British Empire still, though it soon would come to be called the British Commonwealth, but it was as independent as it wanted to be.
How independent that was remained unclear. Canadian governments declared that "Parliament will decide" on war or peace, a statement first uttered in 1922 when London sought a pledge of support for military action against Turkey. Parliament was not in session, and the anti-participationist Liberals, led by that most remarkable politician Mackenzie King, formed the government, supported against sending troops by the farmers of the Progressive Party, a political group whose beliefs and members were almost wholly neutralist. Parliament would decide--never; and if it had to, Parliament would likely decide to stay out of war, at least in 1922 when the wounds of the Great War were still unhealed.
Not that there was anything Canada could have contributed to war in 1922 or 1931. The great army of 1918 had been demobilized, the professionals of the Permanent Force had sunk back into apathy and the Militia into its perpetual state of decay. The air force had few aircraft, the navy few ships. Canada, like the United States, wanted normalcy, not war or preparation for war. The nation turned its back on Europe, licked its wounds and set about making money and, once the Great Depression began in earnest, hunkering down and awaiting better times.
There were still Imperialists, still those who believed that Britain was always right. There were Canadian nationalists who argued that a self-respecting nation required military forces and had to be prepared to fight to defend its national interests, but no one tried to define what those interests might be. And there were isolationists, Canadians in French Canada and elsewhere, who believed that God had protected Canada with the waters of the Atlantic and Pacific Oceans and the ice of the Arctic. Who could attack us? Who threatened us? The Americans had long been a potential threat, but there had been peace (if occasional bellicose noises from the south) since the end of the War of 1812, and there was so much human and financial interchange across the border between the two countries that war was inconceivable. Who threatened Canada? No one--except the imperialists who might drag Canada into a war in Europe once more.
By the mid-1930s that war seemed to be coming closer. The rise of Hitler, the formation of the Axis, and the brutal aggressions of Japanese militarists began to frighten the democracies. In Canada, there was concern, but the memories of the Great War and of conscription were very powerful. Mackenzie King's Liberals were heavily dependent on French Canada for their political support, and there was, therefore, deliberate distance kept from British efforts to encourage greater defence spending and cooperation. Above all, the idea of rebuilding Canada's military was and remained a political flashpoint. The government claimed that the Canadian forces were for the defence of Canada, not for European wars. But who threatened to attack us?, French Canadian politicians asked. No one. Defence spending and a better prepared military could only be for expeditionary forces to fight in British wars, wars that inevitably would require conscription to maintain the armies. As a result, the regular military amounted only to ten thousand in all three services, and there was, a few destroyers aside, scarcely a piece of modern military equipment in Canada in 1939.
When war came in September 1939, the government of an independent Canada had to decide what to do. Prime Minister King had no doubt that Canada must fight "at Britain's side", but he felt bound by his promises that "Parliament would decide." There was some opposition from Quebec nationalistes and a few pacifists, but Canada's Parliament voted to fight. Why? Was this a war to oppose Hitler? A war for Poland? Or, in fact, was it a decision for war that was exactly what it had been in 1914? Undoubtedly the latter. If Neville Chamberlain had succeeded in his efforts to abandon Poland, Canada would happily have remained out of war. But pressures in the British Cabinet forced Britain to fight, and Canada went to war. It was a colonial decision in everything but name, and 25 years of constitutional evolution in truth had changed little.
What was different was the size of the Canadian war effort. The familiar process of raising armies and mobilizing the industries of Canada began. Canadian war production was vast, so much so that billions of dollars worth of supplies and foodstuffs were given away to allies, in proportionate terms on a scale greater than American Lend-Lease. The armed forces inducted more than a million men and women, and Canada fielded the First Canadian Army of five divisions and two armoured brigades overseas, as well as the world's third largest navy and fourth largest air force. Casualties happily were less than in the Great War, with 43,000 dead. For a country of just ten million people, this was an astonishing effort, and it won Canada a place at the table of the world powers for the first time.
But just as the mobilization process was familiar, so too was the political dissent that accompanied it. Quebec's war effort was at least three times greater than in the Great War, with some 150,000 francophones enlisting or being conscripted; nonetheless this was still well below half of the proportionate share. French Canadian intellectuals actively supported Vichy France propaganda efforts in Canada, and every governmental attempt to expand the war effort was opposed by much of the press, clergy, and politicians in Quebec. Conscription, introduced by stages that stretched from June 1940 to November 1944, in particular galvanized opposition. In rural areas, most especially in heavily ethnic areas of Saskatchewan and Alberta where there were large concentrations of Germans and Ukrainians, there was similar resentment at conscription, though this time, unlike in the First World War, the government showed some sensitivity to ethnic concerns in its propaganda and political efforts. Even so, there were internments of enemy aliens and the evacuation of the entire Japanese Canadian population from the British Columbia coast in the months after Pearl Harbour.
What was different after the war was that Britain was no longer a Great Power. If Anglo-Imperialism had helped take Canada into war in 1939, such a thing could never again occur. The United States had risen to superpower status during the war, and Canada shared a continent with the new behemoth. Within a half generation, the Canadian military was increasingly devoted to cooperation with the United States armed forces, and Britain had become only a fading memory. Canadian politicians similarly looked on Washington as the fount of power, and Canadian trade with the United States burgeoned while exports to and imports from Britain looked tiny by comparison.
And as the United States expanded its role in the world, so too did Canada. Canada was a founder of NATO, and it stationed ten thousand soldiers and airmen in Europe after 1951, the first peacetime overseas deployment of force in Canadian history, and it sent a brigade of troops to fight in Korea, at the same time as it tried to constrain what is saw as American globalism. Defence spending in peacetime rose to unprecedented heights and, by the mid-1950s, Canada had the fourth largest defence spending in NATO and contributed hundreds of millions annually in mutual aid to NATO members. The nation's professional military forces numbered almost 120,000. The comparison with prewar Canada was striking. Canada was a responsible middle power, involved in the world, ready to take its share of the burdens.
But to many Canadians, increasingly Canada's government seemed to be shaping its priorities to suit the rigid American view of the world as divided into those who were with us and those who were not. Canada was a North American nation, of course, so this was not wholly surprising. But Canada was also an anti-American nation. As historian F.H. Underhill put it brilliantly in the 1950s, "The Canadian is the first anti-American, the model anti-American, the archetypal anti-American, the ideal anti-American as he exists in the mind of God." This was so, and there was much unease in Canada as the United States became the sun around which Canada revolved. The Americans bought up Canadian resources and industries, they exported their culture to willing Canadian minds, and they appeared, to conspiracy theorists, to control the Canadian government's policies.
Thus, when in 1956 Canada reacted much like Washington to the British-French-Israeli attack on Egypt and when it opposed London and Paris' attempt, as Prime Minister Louis St Laurent put it, to act like the supermen of Europe, there was a vestigial response from Canadians of British origin. Parliament erupted in charges of betrayal, so much so that Foreign minister Lester Pearson's astonishingly effective efforts to rescue Britain and France from the consequences of their folly by creating the United Nations Emergency Force seemed almost unimportant by comparison. St Laurent's government lost the election of 1957, in part because of its role in the Suez crisis, but Pearson won the Nobel Peace Prize in the same year.
At once, opinion turned around. Canadians now were the inventors of peacekeeping, the world's peacekeepers par excellence, in their own minds at least, so much so that no United Nations operation could be complete unless it had Canadians in its ranks. Other foreign ministers inevitably tried to carve out a Pearsonian role for themselves, and the search for more Nobel Prizes sometimes seemed to drive Canadian policy. But what made peacekeeping so attractive to the Canadian people, French- and English-speaking, was that it was useful and that it was less military than NATO or Canada-U.S. military cooperation. Peacekeeping was to Canada as war was to the United States. Peacekeeping, something Canada could do and do well, and the U.S. could not because Great Powers tended to be barred from UN operations, differentiated Canada from the United States. At a time when the external differences between Canadians and Americans were disappearing under the weight of North American continentalism, this became a matter of significant psychic importance. That U.S. military support was essential to get Canadians and their equipment to many UN operations was unknown to the public or deliberately put out of mind. That, as in Cyprus, Canada served American and NATO interests by helping to prevent outright war between NATO partners Greece and Turkey was overlooked. Of course, peacekeeping served Canadian interests too. When Canada reluctantly accepted membership on the International Control Commission in Indochina after the Geneva Conference of 1954, it did not anticipate that this peacekeeping observer role would protect it against U.S. pressure to participate in the Vietnam War in the 1960s. That war, in the public mind today, was universally detested in Canada; contemporary opinion polls, however, fail to support that view, though anti-Americans and peace activists had a field day in denouncing United States policy in Southeast Asia.
Overall, Canadian morality, Canadian nationalism, and Canadian anti-Americanism puffed up peacekeeping into a far more important role than it ever was or could be. Certainly this was the way the Canadian Forces saw it. To the military, its task was three fold: to prepare to fight the Soviet Union on the North German plain; to combat Soviet submarines in the North Atlantic; and to defend North America against Soviet bomber attack. Peacekeeping was a distraction, a diversion of scarce resources to inconsequential roles in unpleasant parts of the world. In the United Nations' Congo operation of 1960, for example, French-speaking signallers were required, a commodity the Canadian Army did not have in quantity; but every signaller was stripped out of units and rushed off to Africa--where, unprotected, they were beaten up by unruly Congolese.
But as apathy towards NATO began to grow in Canada and in the government from the mid-1960s onward, defence spending began to fall. The military cut back its strength, the government delayed replacing expensive equipment, and before long, the Canadian Forces had become almost a parody of their glory days in the 1950s. None of its roles was popular with the public or the Cabinet--except peacekeeping--so now senior officers joined the chorus calling for Canada to participate in every UN force. When he came to power in 1968, Pierre Trudeau had argued that NATO was the tail wagging the Canadian defence dog ; by the end of the 1980s, however, peacekeeping was all that was left of the dog, and the impulse toward participation in UN operations had become a substitute for policy and thought. Some countries try to solve problems by throwing money at them; Canadians have tried to deal with the world's problems by sending peacekeepers. This is not an ignoble approach, of course, but there must be some realism. Too often, there has not been much.
It is not my intention to downgrade peacekeeping which, as Swedes know, has been very useful in freezing conflicts, if not often resolving in them. But peacekeeping is no work for a soldier, as someone said, though it is work that only a soldier can do. Canada did so much of it that, as its military downsized, units and individuals simply wore out. Some Canadian non-commissioned officers served six, seven or eight tours in Cyprus, interspersed with duty on the Golan Heights or in the Multilateral Force in Sinai. Service marriages broke up because the soldier was never at home, and the stress began to tell. By the 1990s, the army had proven itself incapable of providing a combat-ready brigade for the Gulf War (just as well for those who thought a major role would harm Canadian credibility as a peacekeeper) * , the military had had its pay frozen, the last troops in NATO were called home, the defence budget was falling, and the entire
-------------------------
*By 1990, the ethnic composition of Canada, today one of the great immigrant receiving nations on earth, had changed dramatically, those of British origin now well under half the population and French Canadians only about a quarter. The populations of Vancouver and Toronto, for example, were close to 50 percent non-white, and there was a growing Muslim population many of whose members vigorously opposed Canadian participation in the war against Iraq. Some called for Canada to adopt a policy of neutrality as the only way to avoid discord in Canada between ethnic groups.
------------------------
military structure seemed on the verge of collapse. The atrocities by Canadian soldiers in Somalia in 1993 were only the visible signs of internal collapse and a breakdown of morale. The public was stunned by the revelations of misbehaviour in Somalia and cover-up by senior officers in Ottawa, and it is still too soon to judge the long-term impact of these events on future Canadian peacekeeping roles.
In effect, Canada had seen its military reduced from a first class fighting force to one that was both tiny, ill-equipped, and all but irrelevant. Peacekeeping, which had been at the heart of defence policy, had been revealed by the Somalia mission to be dangerous to Canada's reputation abroad and the regard in which the public held its soldiers; further problems of gross misbehaviour in Former Yugoslavia and in Haiti merely confirmed this. So strapped for troops had the regular force become, moreover, that Militia soldiers had to be used to bulk up units proceeding to Bosnia and Croatia.
Meanwhile, the whip hand in policy in Ottawa had long ago passed from National Defence to Foreign Affairs. The most overt recent sign of this came when Foreign Affairs minister Lloyd Axworthy called for a global ban on anti-personnel landmines. As near as one can tell, no one in his department thought to ask the Canadian army if this was a good idea; if anyone asked, no one listened to the answer. The treaty signed in Oslo last month was a Canadian triumph, so we are told, but I have the clear impression that the reservations that prevented the United States (not to say Finland) from signing on were heartily endorsed by many Canadian soldiers. That virtually every state that faces a conflict or potential conflict has refused to adhere to the treaty should indicate that the ban on land mines is the present day equivalent of the Kellogg pact of the 1920s that promised to bring an end to war. As the conservative American columnist Charles Krauthammer acerbically noted in the Washington Post, Canadians are "so enthralled with their own goodness that they've overlooked the fact that some of the largest producers of land mines--Russia, China, India, North Korea--are not participating." He was right for once.
"Ours is not a divine mission to mediate," the long-time Canadian diplomat John Holmes wrote in 1984. "Our hand is strengthened by acknowledged success," he continued, "but it is weakened if planting the maple leaf becomes the priority." Sometimes it seems as if it has, and sometimes moralism has triumphed over good sense. Canada had become a moral superpower, a nation always ready to tell the world what it should do. Most countries have a regional focus, but "Our interests and potential interests," the former Ambassador to the UN and present Deputy Minister of National Defence said recently, are "everywhere." Global peacekeeping drove military policy, and the Department of Foreign Affairs seemed to choose the peacekeeping missions whether or not they made sense and whether or not they threatened to turn into peace enforcement operations that frequently seemed beyond the capacity of the Canadian Forces. The recent Canadian attempt to lead a peacekeeping force into Rwanda/Zaire in late 1996, for example, was done to serve political and humanitarian ends, not military practicalities, and the reconnaissance team of Canadian senior officers that went to scout the lay of the land must have been horrified not only by the piles of dead but by the lack of infrastructure which a Western military needs to operate. Happily, events intervened and Canada did not send a large contingent into the heart of Africa. After the end of the Rwanda/Zaire effort, Boutros Boutros-Ghali noted that "The international community was not keen to get involved there" and only Canada of the countries he solicited gave support. "Canada is one of the few countries," the former Secretary-General remarked, "that has the political will to play a role in international affairs." That is putting the kindest possible face on a Canadian effort that, while launched for the best of humanitarian reasons, was completely misguided from the start.
Why does Canada act this way? The search for Nobel Prizes is part of it, no doubt, but this is not the only reason Canada is "becoming Swedish". The increasing power of NGOs--non-governmental organizations--funded by the Canadian government and incessantly lobbied by them is a second. Wishful thinking is a third--Canada's foreign minister, Lloyd Axworthy, told the UN last month that "fewer and fewer people are willing to view war as an acceptable instrument of state policy." I wish it were true. The desire to appear moral is another. Canadians feel obliged to compare themselves to the United States, and the Americans make war, we say, while Canadians keep the peace. There is some truth in that simpleminded anti-American attitude, though not much, but an ignorant media and cunning governments can readily fool a gullible public. On a practical level, the running down of the strength of the Canadian Forces has left the country capable of little more than small peacekeeping commitments. Other than the navy, which is capably equipped, a few squadrons of fighter and transport aircraft, and a handful of infantry battalions, Canada has been reduced to a sideline player. There is no enemy on the immediate horizon, a good thing in this year of grace, 1932. But then, for a nation protected by three nations and a friendly superpower, the moral high ground is easy to hold.
"Becoming Swedish" was my title and I trust that I have not abused my privileges as a guest by making such a comparison of my country and yours. Moral superpowers do not and cannot truly exist, however, in a world that remains a dangerous place. That is unquestionably true for Canada and Sweden alike, and we forget this at our peril.
The Remediation of the Book in an Age of Computer Graphics |
LÄS: The Remediation of the Book av Jay David Bolter
My talk today is somewhat unusual for this conference, in that it is as much about the present and the future as about the past.
As I stand before you here to talk about the future of the printed book, I am aware that talking about the future of print is nothing new. In the 15th century, only a few decades about Gutenberg's invention of the printing press, the German abbot Trithemius offered strong opinions about book-making technology in his day. He believed that manuscripts were superior to printed books and that scribes should keep copying them. On the other hand, three hundred years later, the French Enlightenment figure Condorcet offered a utopian vision of the future of printing. That the printing press was an agent not only of change but of democratization because the printing press allowed many more voices to be heard than ever before. Since Trithemius, most voices have predicted a bright future for the printed book. Until now, that is. If talk about the future of print is not new, it is nevertheless true that something new has now come along to complicate that future and that is the computer or digital communications technologies in general, which appear to pose a significant new challenge to books and other materials in print.
In the past decade or so there have been many conferences and colloquia, and (of course) printed articles, essays, and books on the subject of computers and the future of the book. And the debate has been predictable. On one side there has been what I would call "the rhetoric of revolution" and on the other the rhetoric of revision. The enthusiasts for electronic technology - computer specialists, futurologists, some creative writers and academics -- have argued that the computer is a revolution in communication, that it, is going to change our culture in a variety of ways, and possibly replace the book. This rhetoric has provoked traditionalists, who question whether the computer is really revolutionary at all. The traditionalists argue that the computer will not replace the book and will not revolutize the way we write or think.
I should say that I have been involved in these debates for years. And I noticed that the traditionalists have two major critiques:
• one is that the computer is not revolutionary, that everything you can do with computers you could do with printed materials.
• the other is that the computer is having a terrible impact on literacy.
Now, whether or not it is revolutionary, I do think that the computer has a place in the history of literacy. The computer, in particular the computer as a medium for hypertext, does constitute a new writing technology. Because of this new technology, I would argue that we are living in what I call "the late age of print." What I mean by that phrase is not necessarily the end of the printed book. But a change in our attitude towards books because of the existence and success of digital technologies. The presence of these new technologies makes it seem that print has entered a period of decline or at least old age. Printed books remain important -- in fact they are still in general the place where we locate much of our most important communication. But print is no longer the only alternative. Print must now enter into a complicated relationship with digital technologies. Books influence the computer and the computer influences books. The threat of replacement is always there. I have no idea how long this late age of print will last -- how long the printed book will continue to be important.
Now if printed books seem old, what makes the computer seem new as a writing space is its capacity to present hypertext and hypermedia. When I talked about hypertext in the past, I used to have to define it meticulously and bring along my own examples. But now I can point to the WWW as the embodiment of hypertext. On the web you are presented with a unit of information, a page. Links on that page are underlined in blue and when you click on a link you are taken to another page. That movement from one page to another is the essence of hypertext. Such links allow the reader to have a role in the order of the materials and therefore a role in constituting the text itself. Furthermore, the WWW is global hypertext. Following a link from one page to another may take you halfway around the world, from a page delivered by a server in California to one delivered in Japan. Hypertext is older than the WWW of course. Small standalone hypertexts existed in the 1980s and they continue in the 1990s. There have been some fine ones including in particular hypertextual fiction. But these reached a very small audience compared to the WWW today.
Now there are many possible directions that the WWW may take. But what seems clear is that it is not a fad -- that it is not going to disappear. The Internet (the home of the WWW) has been around since early 1980s or even late 1960s (depending upon our definition of the technology of the Internet). WWW itself started in 1989 as the brainchild of a physics researcher, Tim Berners-Lee, at CERN in Switzerland. It was originally meant to help scientists to communicate more easily. But then in 1993, Marc Andreesen created Mosaic, a graphical browser, and so expanded the appeal and the uses of WWW dramatically. Whatever happens, the World Wide Web in some form will be central to the way we communicate for the foreseeable future.
At one level both universities and schools and our culture in general have taken to the WWW and electronic communication with enthusiasm. There are hundred of web sites now for universities and even high schools and grade schools. The interest in the popular press and broadcast media is very high. On a deeper level, however, this new digital technology has not had the significance that all this attention would suggest. It has not yet radically changed the way we organize and present ideas -- at least not for educators, humanists, researchers. They have used the WWW basically to reproduce other forms that existed in print.
Yet hypertext does have the potential to alter the relationship between the author, reader, and the text; it can change the way we represent and communicate our ideas both in the academic community and more broadly. We can use hypertext to present arguments in multiple forms that might correspond better to the sense of the age in which we live. In the past I have participated in many arguments about whether such hypertextual fluidity would be a good or bad thing- whether historians or literary critics should write hypertexts. Whether we should teach students to write hypertextually. I am prepared to argue that question. But as I am going to indicate in a few minutes, I think the argument over hypertext has been superseded by another more pressing argument over the nature of writing itself.
But I am anticipating my argument. Let me come back first to the question of whether the computer will replace the printed book. As should be obvious, it is unwise to try to predict technological change more than a few years in advance. But the real problem is not with the technology itself; it is rather the folly of thinking that we can make predictions about the social or cultural impact of technological change. In other words, to predict whether readers in the year 2000 or 2010 or 2050 will prefer computers to printed books. For most purposes, printed books could be eliminated now, at least in much the industrialized world, if we really wished to do so. Most readers today are NOT prepared to replace their books with computers, but that does not mean that they might not change their minds in the future. The history of writing doesn't give us the right to predict either that printed books will remain or that they will perish. Because we can find precedents for both. I mean that in the history of writing, some techniques and technologies have gone completely or almost completely out of use. The codex replaced the roll in late antiquity. Parchment replaced papyrus in the European Middle Ages. Sometimes, on the other hand, a new technology takes over one function and leaves other functions to an existing technology. Printing replaced handwriting for the distribution of many kinds of texts, but it did not make handwriting obselete. Electronic technology has already taken over some functions that belonged to print or to handwriting, and it seems likely to appropriate more functions. But one can't predict whether there are certain functions that will remain the special province of the printed book.
In any case it seems to me that the mere survival of the printed book is not what matters. Other technologies have survived as mere relics of the past. The roll still exist as a book form (for example, in the sacred Torah used in Jewish religious services). And there are still a few craftspeople who produce facsimiles of illuminated manuscripts for exhibits or wealthy collectors. But neither of these technologies occupies a place in the larger, secular culture. What matters is whether the printed book will survive as a cultural ideal. For us today, the printed book is still the embodiment of text. Both as authors and as readers, many of us still regard the printed book or journal as the place to locate our most prestigious texts. But that ideal is under challenge from various electronic media. (In fact that ideal has been challenged by poststructuralist and postmodern theorists for decades. Now the computer provides a medium in which that theoretical challenge can be realized in practice.) It is possible that in the future we may transfer our primary allegience -- that we may come to think of text no longer as pages in a printed volume, but rather as a hypertext on a computer screen. We will then associate with text the qualities of the computer (flexibility and interactivity) rather than those of the printed book (stability and authority). If and when that happens, it will not matter whether we still keep printed books for certain special purposes. But for the present we live in the interesting period in which the two technologies (books and computers) simultaneously define the structure and meaning of communications -- books as the traditional form and the computer as the radical new form -- again what I am calling the late age of print.
The computer and the future of writing
So let me further say that the issue of the future of print technology is not as pressing to me as to others. Whether the printed book is replaced with portable computerized readers -- this is not such a frightening prospect. Because the computer as hypertext is still writing. It means a new idea of the book, but we retain the notion of representing the world in written language.There is a bigger issue: namely, the future of writing itself.
The issue is not just a conflict between technologies, between print and the computer, between ink on paper and pixels on a computer screen. The issue is also a conflict between contrasting modes of representation -- between the word and the image. The computer can be used for written communication. Now, however, the computer and associated digital technologies can also offer a wider range of perceptual experiences to their users, including sound, animation, and video. Let me explore this dichotomy in more detail.
The computer was designed about fifty years ago to solve numerical problems for scientists and engineers. But the early designers soon realized that the machine could operate on words almost as easily as numbers. Applications now range from numerical analysis and simulation to word processing, textual databases, and hypertext. Led by artificial intelligence specialists, computer scientists have come to understand that the computer is a generalized "symbol manipulator."
But the computer is not only a symbol manipulator. The computer and computer-controlled devices are being used increasingly for perceptual presentation rather than symbolic representation. I mean above all computer graphics. Computer graphics began in the 1950s and 1960s, but it is only recently that graphic techniques have become available to wide numbers of users (though inexpensive machines and software) and to a large audience of viewers (through high-quality computer animation on television and in film). The computer as graphics engine can enter into a variety of competitive or cooperative relationships with the computer as symbol manipulator. Graphics can be integrated into electronic documents, where they function more or less like graphics on a printed page. Graphics can serve as elements of a hypertext and become as much a part of the fabric of the text as paragraphs of prose. They can function as icons, as they do in the now conventional desktop metaphor. Enhanced by synthesized or digitized sound, computer graphics can also deliver compelling perceptual experiences. Here I am talking about Disney animation as we see it in Toy Story, computer generated logos we see on television, computer games, multimedia software on CD-ROM, the graphical aspects of the WWW and so on. The computer is now both a symbol manipulator and a perceptual manipulator. As a symbol manipulator the computer is a writing technology in the tradition of other technologies such as the papyrus roll, the codex, and the printed book. As a perceptual manipulator, the computer extends the tradition of television, film, photography, and even representational painting.
The computer offers us the possibility of a hybrid space, a new kind of typography that combines text, numbers, static images, animation and video. We can see the potential for this new graphic design in so-called "multimedia" applications. However, in current multimedia and to some extent on the World Wide Web, the trend is not to integrate the textual and perceptual. Instead the perceptual media are deployed in competition with verbal text. Often video and animation dominate the screen, and text is marginalized, and in all cases the verbal text has to redefine its relationship to the image.
I think that this move to redefine the value of writing is spreading throughout our culture beyond digital media and even, ironically, into print media itself. Print and electronic technology seem to be moving along parallel lines as our culture revises its sense of the appropriate balance between verbal and graphic communication. For example, print is now trying to assimilate itself to computer graphics. And this change is particularly apparent in newspapers and popular magazines.
The breakout of the visual
Let me choose as an example a newspaper that everyone in the United States loves to hate: the USA Today. This paper is famous or infamous for its fascination with trivial statistics that tell Americans "who we are," and often these statistics are presented as colorful little graphs.
Slide - USA Today
Here is a graph illustrating an interesting and important statistic: how often American men shave on the weekend. This is fundamentally a bar chart. There are three bars from left to right: representing respectively the number of men shaving on two days, on one, not at all during the weekend. As you can see, the bars have been replaced by saftey razors, apparently to convince us that the graph is really about shaving. Note also that the artists have decided to use two razors to represent the number shaving on both days, one razor for the number shaving on one day. This creates a problem. The number of those shaving not at all cannot be represented by a razor, so it becomes an empty column -- it reverts to the form of a conventional graph. Look also at the grid of white lines behind the razors -- it does not seem to correspond to any obvious division of Cartesian coordinates. The grid is in fact the tiles one finds in an American bathroom. The pictorial representation here supplants the graph. It is as if the designers of this graph no longer trusted the arbitrary symbolic structure to sustain its meaning. Writing as a texture of arbitrary signs is coming undone to reveal the motivated signs or icons that lie beneath the surface.
Of course the whole graphic is a visual pun. And these puns are very popular today.
Another similar example can be found in American magazines. I have in mind a technique that is very common in glossy computer magazines like Byte or MacWorld, particularly in the advertisements. The headline of the advertisement will claim that certain software product will promises to give your company "a bigger piece of the pie." The picture will show an apple pie with a large piece being removed. Somehow the literal visual interpretation makes the cliché more convincing for the reader/viewer.
Let me show you one of these:
Slide - kaboom
This is an advertisement for a microprocessor, that came out a few years ago: the Intel486 DX2. In the graphic you see the motherboard of the computer with the chip marked with the word Overdrive. On top of the chip is a brightly painted cannon. It is meant to look not threatening, but playful like a circus cannon. As it discharges there emerge not circus performers, but boxes identifying well-known pieces of software. "Give your power-hungry software up to 70% more ka-boom." [Byte Magazine, July 1994, p 20-21]
This particular example has a symbolic significance of which its designers were perhaps not aware. The circuits in the chip of these are themselves a kind of embodied writing. They embody the symbolic logic that is the foundation of digital computing. Thus the cannon emerges out of that embodied writing space and explodes it in flurry of colorful graphic design.
The relationship between word and image in these advertisements can be quite commonplace or rather sophisticated. But in each case there is a changed relationship in which the image is magnified at the expense of the prose. These are examples of what I would call "the breakout of the visual," -- in which words, or arbitrary sign systems, no longer seem to convince on their own.
Certainly such puns and iconic graphs are not new phenomena: there are many examples throughout the history of writing.
The replacement of words by images reminds me, for example, of rebus books which are still popular among children.
Slide - Rebus book
Here is an example: in Italian, by the way, in which some of the nouns are represented by a stylized drawing. A young child can follow the story and become accustomed to the linearity of reading before he can actually decipher the letters that constitute alphabetic writing. Rebus poems and emblem poetry, for example, were popular in the Renaissance. And the USA Today graphs are in a sense related to the long tradition of poems written in a shape that is related to their content.
I think, however, that the contemporary examples of visual play are more widespread and have greater significance, coming as they do after five hundred years of printing. They belong to this larger trend to renegotiate the relationship between words and image. For the shifting balance between the visual and the verbal is also occurring in the newspaper and magazine articles themselves. In many American newspapers, for example, pictures are coming to dominate and organize the text rather than the reverse. In some cases a picture and its caption replace a verbal story altogether. The picture catches the reader's eye: he reads the caption and then searches the page in vain for the text that will add further detail. The picture has broken free of the prose that traditionally would have validated the picture and justified its presence. The newspaper is becoming a picture book. (The contrast to European newspapers is still noteworthy, where "serious" newspapers still contain fewer pictures and where the pictures are more often under the control of the text.)
In the classic age of print, writers controlled the visual by subsuming it into their prose and poetry. What is happening in the USA Today is a reversal of that control. Popular prose is trying to become more visual and sensuous; in its effort to hold the reader, it eschews the abstract. Eventually, the visual element not only rises to the surface of the text, but escapes altogether and takes its place as an image on the printed page.
This isn't just true of newspapers and magazines. I think one could show that other kinds of writing are all undergoing change -- including "serious" fiction, popular fiction, and academic prose -- changes in which the verbal text seems to be losing its power to contain and constrain the sensory. Each genre of writing is either experiencing this "breakout of the visual" or is reacting against it. It would be interesting in fact to reconsider the history of prose since the nineteenth century to watch how the sensory elements at first suffused the prose in the late romantics and early modern writers and then began to bubble out of the writing altogether. One key to understanding this change would be to correlate it with the invention and spread of photography and then film.
Now in the late twentieth century, the increasing cultural importance of film and television (as the heirs to photography) are certainly part of the explanation for the breakout of the visual. Media critics in the tradition of McLuhan have been arguing for decades that television offers an alternative to print literacy. Television can be said to weaken traditional literacy both by offering an alternative to prose communication altogether and by providing a competing model of communication that remaining sources of prose may be inclined to follow. It is a truism, but still true that television cannot display abstract concepts in a way attractive to its viewers.
It certainly seems true that not only the USA Today but also many American newspapers are following television's tendency to replace words with images. However, in graphic form and function, the newspaper is coming to resemble not so much a television screen, as a computer screen. The mixture of text, images, and icons makes the newspaper page into a static snapshot of a multimedia presentation. The index in some American papers now consists of short summaries in a column down the left hand side of the page, each summary followed by a page number. In some cases a small picture is included with the summary. Anyone familiar with typical multimedia presentations could easily read such a picture as an iconic button: you would press the button to receive the rest of the story. In general the USA Today makes considerable use of hypertextual links back and forth through its pages, and these links are often cued by small graphics.
And this brings us back to the multimedia on the computer. The breakout of the visual has more scope in multimedia than in print. For computer-controlled media do not feel the weight of the tradition of print, under which even the USA Today must still operate. In typical examples of multimedia, graphics dominate the prose:
Slide - VR page. Museum page
The prose itself is often used either for titles or merely to identify buttons -- areas where the user can click to activate new screens. As in this vivid example, for a multimedia production on the works of Salvidor Dali:
Slide - Dali
Operating without the weight of tradition, multimedia may still recall other writing traditions:
Slide - Arkansas
This slide for a multimedia presentation on the state of Arkansas looks to me like a parody of medieval illumination. The images pasted inside the letters, however, are straining to get out. The word Arkansas has already been dislocated, the letters are jumbled. And the multimedia frames that follow this one in the exhibit soon abandon words altogether for color images of the state.
Remediation
The breakout of the visual is happening in digital as well as traditional media. It is one expression of a larger phenomenon -- the contemporary struggle among various modes of representation in various media. A key characteristic of our current cultural moment is that various media are competing with and at the same time paying homage to one other. Printed forms such as magazines are trying to look like computer multimedia. while at the same time World Wide Web pages are trying to look like magazines or newspapers.
Although this kind of interplay among media too has been going on for centuries, it is particularly marked in the 20th century. As new media such as radio, film, and television have been introduced -- each attempts to borrow from each other, while also trying to establish a relationship which the printed book and print culture. My colleague Prof. Richard Grusin and I at the Georgia Institute of Technology have been examining this interplay primarily among visual media. That is, we have been examining the ways in which digital visual media (computer graphics, virtual reality, and the World Wide Web) define themselves by borrowing from, paying homage to, critiquing, and refashioning their predecessors (principally television, film, photography, and painting). We call this process of borrowing and refashioning by the name remediation -- to capture the idea that one medium takes over, incorporates, and refashions other media.
Thus, computer games remediate film by styling themselves as "interactive movies"; the technology called virtual reality remediates film as well as perspective painting; digital photography remediates the analogue photograph. The World Wide Web absorbs and refashions almost every previous visual and textual medium, including television, film, radio, and print. Furthermore, older media can also remediate newer ones. The traditional cinema is attempting to maintain its status by employing computer graphics to create linear films that audiences view in the traditional way. Television is making such extensive use of digital technology that television screens often look like pages of the World Wide Web.
Based on my earlier examples, I think remediation also applies to the relationship between print and visual technologies. Throughout the twentieth century, print has engaged in contests of remediation with photography, film, and television. All these visual technologies are still remediating print, while digital technologies are also working their own remediations. The best way to understand electronic writing today is as a remediation of printed text. Electronic writing like the World Wide Web claims to refashion the presentation and status of the alphabetic writing itself. The qualities of flexibility and interactivity that distinguish electronic text from print and form the bases of the enthusiasts' claim that the computer is indeed a new and better medium. While traditional print is responding by trying to revive its own claim to immediacy and relevance through the breakout of the visual: by borrowing the immediacy of traditional and computer-generated graphics.
The point is that in this late age of print, books no longer can maintain their alleged "purity" -- their separateness from other media. Printed books and the prose they contain are becoming more like web pages, graphics, movies and so on. At the same time these visual media continue to define themselves in relationship to print. So what we are facing is an extremely heterogeneous and eclectic period in which all these media come together and play off of each other. For print, this is of course a tremendous change and something of a deflation of its status. Hence all the rhetoric of despair from those who are committed to the paradigm that print has offered for hundreds of years.
Virtual silence
From their point of view, there is good reason for despair. Because something is being lost. I don't mean to suggest that writing will really disappear from our culture or even from all electronic environments. Not at all. In fact, there may soon be more words floating around in cyberspace than in all our printed books. Electronic technology promotes radical heterogeneity. All sorts of writing and all sort of relationships between word and image will be defined in some corner of the electronic network - everything from pure perceptual environments to pure textual and mathematical documents. Although the enthusiasts for virtual reality may dream of eliminating writing, they cannot succeed. Because even their virtual reality systems rest on layer after layer of writing, of arbitrary signs in the form of computer programs. What can happen, however, is the cultural devaluation of writing in comparison with perceptual presentation. It is possible that writing will be identified more and more as an elite activity, while the more popular mode of communication will be one that strives to eliminate the arbitrary sign. This is an elaborate way of saying that both conventional novels and hypertextual fictions like afternoon will be far less popular than interactive soap operas.
Furthermore, I do think it's at least possible that we may be witnessing the end of prose. Not the end of written communication, but the end of rhetorical prose. Because the effect of the new digital media (along with the older media of film and television) seems to be to squeeze out of contemporary writing all of its rhetorical possibilities. Popular writing responds with a desire to emulate computer graphics. Academic and other specialized forms respond by a retreat into jargon or into anachronism. In all cases, however, the silence of electronic media seems to be descending upon prose. Since ancient times, the rhetorical voice has been a primary instrument for defining point of view. Now the ability to define a mobile, visual point of view in electronic media seems to be silencing our culture's rhetorical voice.
Perhaps this silencing indicates a new beginning, a kind of written communication in which the primary mode of imitation is visual rather than oral. Rather than a new orality as McLuhan and others predicted, electronic technology seems to me to be moving us into increasing dependence on and interest in the visual. The question is how and whether these new visual modes can be brought together with forms of symbolic communication in prose. How will these remediations play themselves out. Will print continue to find possibilities of remediation among these new digital technologies? These are questions that will preoccupy our literate culture in the coming the decades.
Studiebesök, visningar och korta föredrag |
||
1) 16.15–17.15 Historielärarnas Förenings årsmöte |
LÄS: Biskop Kullberg – En upplysningsman i Kalmar av Jacob Christensson
Jag ska alltså tala om Anders Carlsson af Kullberg, mellan 1830 och 1851 biskop här i Kalmar. Mina förutsättningar för detta är i vart fall två; dels är jag som Kullberg skåning, dels äger jag - vilket är av tvivelaktigt värde - liksom han en stämma som har svårigheter att fylla denna Tessins stora byggnad. Förhoppningsvis har emellertid tekniken gjort framsteg sedan stackars Kullbergs dagar då han fick se sig utkonkurrerad av eldiga representanter för den inre missionen sådana som Fjellstedt vilken på 1840-talet ofta hade vägarna förbi Kalmar och då fyllde kyrkan till sista plats med sina timslånga anföranden.
Jag ska inte fresta på ert tålamod så länge. Nog för att Kullberg levde ett långt och innehållsrikt liv; han blev 80 år och hann såväl uppleva den stora franska revolutionen som dess två sorgliga repriser 1830 och 1848. Men som en gång den eminente engelske biografen Lytton Strachey har uttryckt det, de där två volymer tjocka biografierna fyllda med illa smält material, bristande urval och plan, är inget att eftersträva. Varje vetenskaplig levnadsteckning värd namnet gör någon form av renodling och driver en tes. Min renodling består i att behandla biskop Kullberg som en upplysningsman.
Är det lämpligt? Kan man tala om en svensk biskop som en upplysningsman? Upplysningen är, hur pass dominerande den än var på 1700-talet, en strömning som vi aldrig tycks få någon ordning på. Det märks såväl vad gäller de geografier och kronologier vi upprättar. Somliga har sålunda velat förknippa upplysningen exklusivt med Frankrike och populärfilosofernas Paris någon gång runt sekelmitten på 1700-talet. Montesquieu, Voltaire, Diderot och kanske Rousseau, men inte särdeles många fler får enligt detta betraktelsesätt plats inom upplysningen. Andra har sökt jämställa upplysningen med den pågående moderniseringen av västerlandet. Upplysningen blir enligt dessa betraktare ett i dag ärevördigt projekt, ibland 200, ibland 300, ibland 500 år gammalt. Till dessa ytterlighetspositioner vad gäller upplysningens geografiska spridning och kronologiska utsträckning kommer en rad andra; är upplysningen till sin karaktär konservativ, liberal, eller radikal? Är den materialistisk eller ej? Nådde den någonsin ut till folket eller var den förbehållen hoven? Kunde kvinnorna ta del av dess budskap eller var de som kvickhuvudet Théveneau de Morande lärde, "mera tjänlige at fortplanta, än at uplysa wärlden"? Har den fört något gott med sig eller är dess draksådd, som vissa desillusionerade filosofer påstått, 1900-talets totalitarism och den kitschkultur som emanerar från Hollywoods filmstudior?
Att välmotiverat besvara alla dessa frågor som idag sysselsätter en växande kår av allt mer högljutt oeniga forskare över hela världen låter sig inte göras i detta sammanhang. Men jag tror att det i alla fall med bestämdhet går att säga att Sverige ägde en upplysning, att den var väl spridd, och att den dessutom var biskopars angelägenhet. Det är åtminstone vad jag hävdar i min avhandling, Lyckoriket. Studier i svensk upplysning som kom förra året, och det är bevisligen ett faktum att män som ärkebiskop Jakob Lindblom vilken rensade katekesen från dess trollkonor och deprimerande arvssynd, Linköpingsbiskopen Magnus Lehnberg som förvandlade varje predikotillfälle till en filosofisk högtidsstund, fylld av moral, däremot rensad på allt vad dogmer hette, eller för den delen, Kalmarbiskopen Martin Georg Wallenstråle, verksam här 1789-1807, alla såg sig som upplysningsmän och betraktades som sådana av sina svenska samtida.
II
Hur kommer då biskop Anders Carlsson af Kullberg in i handlingen? Han är alltså verksam i Kalmar intill 1800-talets mitt då romantiken enligt våra litteraturvetare påstås ha överflyglat upplysningen för gott och väl tre decennier sedan. Han är till yttermera visso en man som till skillnad från sin företrädare på biskopsstolen här, Wallenstråle, inte låter sin anslutning till upplysningen ta sig några mer synbara uttryck. Jubileumsåret 1793, då man firade den lutheranska trons säkerställning i vårt land, hade denne för stadens gymnasister prisat hur "vett och uplysning, fast öfver alt i de Nordiske Länderne" utbrett sig, hur medeltidens Scholastiska Subtiliteter eller filosofiska och teologiska grillfängerier var ett minne blott. Han sökte också reformera skolväsendet i praktisk riktning, liksom donerade en stor boksamling till gymnasiets bibliotek. Därtill kan man lägga hans frigjorda propaganda för ätandet av hästkött. Fördom var att rata sådan kostlig föda, förnuft att äta densamma. Innan ankomsten till Kalmar hade den rastlöse Wallenstråle dessutom varit med om att grunda Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg.
Av sådana lovvärda initiativ märker man just intet när man slår följe med biskop Kullberg. Han är närmast initiativlösheten personifierad, delvis en följd av att han kommer till Kalmarbygden som en gammal och något trött man men också för att han tillhör dem som får se sina ideal förblekna. I sin oföretagsamhet kan han nästan sägas symbolisera hur den svenska upplysningen ändade.
Upplysningen hade, om vi hårdrar det, kommit till oss som ett entusiasmerande kunskapsevangelium. Tidiga exponenter för denna inriktning är Anders Celsius, i viss mån Linné, kretsen kring den 1739 bildade Vetenskapsakademien, liksom publicister som Carl Christopher Gjörwell, Lars Salvius med flera. Förnuftets enkla sanningar skulle ut även till folket; tänk bara på alla de rön om koppympning, potatisodling med mera som ledsagade Vetenskapsakademiens almanacka, varje år tryckt i tiotusentals exemplar.
Sedan, under gustaviansk tid, hade upplysningen tenderat bli betydligt mer elitistisk och huvudsakligen egendom för blaserade vitterlekare, sådana som Johan Henrik Kellgren och Carl Gustaf af Leopold. Under det stormiga 1790-talet fanns upplysningsentusiaster som sökte göra upplysningen till politik, radikal politik. Rop på frihet och jämlikhet, liksom angrepp på bördsaristokratin, blev en vardaglighet. Samtidigt utmanades Kellgrens parnass av alexandrinsnirklande hovpoeter av skara råbarkade tidningsskrivare. De förklarade, och jag citerar, Kellgrens "Snille för en hora", Svenska Akademien, där han var den ledande gestalten, för en "liga intriganta aristokrater" och Kellgrens husorgan, Stockholmsposten, fick sina initialer uttydda med spelad respekt till "St. Papa eller den Helige Påven". Parnasspoeternas juste milieu och - låt oss vara uppriktiga - förhärligande av makten i allmänhet och Gustav III i synnerhet förhånades, parodierades, och f örklarades höra en svunnen tid till.
Det är inte att undra på att en Kellgrenlärjunge som Johan Stenhammar vid denna tid i en franskklassiskt tuktad strof skrev så här uppgivet:
Sjung ej om ordning i en stat,
Om lydnad, öfverhet och lagar:
Den lätt förledda hopen klagar,
Och ropar: tig aristocrat! (EP 1794)
Emellertid lugnade det ner sig, Kellgrens läger segrade även med sin anförare död 1795, över sina jakobinskt anstrukna utmanare. Den kanske skickligaste polemikern av alla svenska författare, Carl Gustaf af Leopold, fyllde hans plats, återupprättade strålglansen kring parnassen och Svenska Akademiens pristävlingar. Alla tävlade, så till och med blivande romantiker som Geijer och Askelöf. För en prisjettong eller ett hedersomnämnade var de mer än villiga att låta rykta sina dikter enligt franskklassicismens stränga regler.
Bästa sättet att vinna pris var emellertid att medelst nyttomoraliserande maximer behaga det litterära majestätet Leopold. Det kunde den unge Kullberg som få andra. Tre gånger vann han pris för sina tankedigra poem. Redan till titlarna är de talande: En blick på mensklighetens missöden, Den husliga sällheten liksom Ålderdomen. Alla uttrycker de illusionslöshet, alla broderar de på ideal som under 1800-talets första decennium upplysning: Individualism och ekonomiska strävanden. Upplysning var definitivt inte längre politik, åtminstone inte i någon tydlig mening. Det gällde för Leopold och hans kolleger vid Akademien att med alla medel rädda undan upplysningen från all kritik om subversivitet.
Egentligen kan man redan här vid 1800-talets begynnelse tala om den svenska upplysningens utarmning. Borta är dess visionära kraft, dess okuvliga framtidstro, dess smittande entusiasm. Istället har upplysning blivit räddhåga och anpassning rätt och slätt. Prästsonen Anders Carlsson, senare adlad af Kullberg, för sina ämbetsförtjänster hörde till dem som anpassade sig bäst av alla. Han nådde parnassen, blev ledamot av Svenska Akademien, och klättrade på ämbetsstegen så att han till slut vann insteg i regeringen; detta, lämpligt nog för en blivande biskop, med särskild uppsikt över ecklesiastikstaten. När andra, inte minst hans mentorer vid ämbetsverken, till följd av storpolitikens nycker föll ifrån tog han själv alltid ett steg framåt. Han, som haft hand om censuren under Gustav IV Adolf, överlevde dennes fall, och blev raskt bondprinsen Kristian Augusts handsekreterare. När denne, vilken Kullberg höll kärare än någon annan regent, stupade under mystiska omständigheter på exercisfältet utanför Kvidinge, fann han på råd och vann med tiden Karl Johans förtroende.
Emellertid hade Kullberg sina fiender. Gustavianerna kunde aldrig förlåta att han vid Gustav IV Adolfs fall utan svårare samvetsbetänkligheter bytt sida. Dessutom: det gick ett rykte om honom att det var han som skrivit Rävarna, denna fabel som retade upp stockholmarnas sinnen så att de gick man ur huse för att massakrera den gamla regimens främste representant, Axel von Fersen. Hursomhelst, när på 1820-talet ett antal gamla ärkegustavianer kom in i Karl Johans taburett, var Kullbergs position ytterst obehaglig.
Han sökte reträtt och fann snart på råd. Biskopsstolen i Kalmar skulle tillsättas. Dit sökte visserligen såväl Franzén, som Hedrén, som Agardh, men regeringens ansvarige för de ecklesiastika ärendena, Anders Carlsson af Kullberg , fann sig äga förutsättningar som översteg de andras. Det blev också han som 1830 utsågs till Kalmarstiftets kaput, trots att han vid första valomgången fått ynka 4 röster. Enligt Kullbergs son ska detta ha gått till så att en av medkonkurrenterna självmant ombesörjde att hans anhängare i andra valomgången lade sina röster på Kullberg, men det fanns andra, mer dunkla skäl. Nåväl, diverse trixande hörde till ämbetstillsättningar så jag ska inte här gå in på de invecklade turerna, utan bara tillägga att östsmålänningarna i Anders Carlsson af Kullberg faktiskt fick en man som i för tiden osedvanligt hög grad såg till meriterna, han ogillade allt vad sinekurer och nepotism hette.
Hur mycket Kullberg brydde sig om meriter fick Kalmarborna veta redan tre veckor efter hans utnämning; då lät han nämligen prästviga sig. Hur mycket Kalmarborna odlade de släkt- och vänskapsband som gärna övergår i nepotism och sinekursförfarande skulle Kullberg noga lära känna under sin 30-åriga Kalmarvistelse inledd sommaren 1831.
III
Annars måste Kalmar ha tett sig lockande. Vad kunde Kullberg veta om orten mer än att den var uråldrig, kanske, som vissa historiker av småländsk proveniens gjorde gällande, faktiskt det forna Birka? Faktum är att Kalmar under 1800-talets förra hälft var en ort i ständig tillväxt. Den ägde en av rikets viktigaste hamnar, och skogarna runtomkring erbjöd möjligheter för den företagsamme att tjäna stora summor; mest känd för sin företagsamhet i detta avseende är säkert Jon Engström, "trädoktorn" kallad, som efter att ha verkat som arméläkare i Värmland lärt sig allt om hur man skapar sig en förmögenhet. Man anlägger helt enkelt sågar på annans mark, för att sedan medan de oundvikliga rättstvisterna startas och fortgår i allt högre instanser, såga sig ihop sin materiella lycka - skadestånden blir vid denna tid ändå ringa.
Att Kalmar på detta vis var en rik bygd var välkänt. Likaså att jordbruket efter småländska mått var givande. Särskilt det fagra Öland var vittberömt för sitt gynnsamma klimat. Var stod bättre vete att finna?, eller för den delen, brödets råg liksom honung, på Öland himmelskt söt? Allt verkade trivas bättre där än någon annanstans, från botanikens hasselbestånd till faunans harar, enligt Wallenstråle här "mycket större, fetare och af läckrare smak, än dess Likar någorstädes på fasta Landet." Till alla dessa materiella fördelar med Kalmarbygden kunde Kullberg lägga att han kom till upplyst territorium.
I Kalmarbygden hade redan under frihetstidens glansdagar ledamoten av Vetenskapsakademien Johan Gustaf Wahlbom praktiserat koppympning liksom inrättat rikets första sjukhus för veneriskt smittade. Och ute på Öland gav sig till och med en enkel vicepastor som Paul Runcrantz på att bedriva ? la modisk elektroterapi; tandvärk, ryggskott, förstoppning, allt förmådde han bota. Härtill kommer biskop Wallenstråles aktiviteter som jag redan har berört. Men viktigare för oss är nog ändå att Kalmar län hörde till dem som hade förekommit alla kungligt upplysta ukaser, och året 1811 på eget initiativ bildat ett hushållningssällskap. Den svenska upplysningen i dess sista fas verkade primärt på det ekonomiska planet.
Målet för det Kalmarbaserade hushållningssällskapet, med dess ordförande, landshövding Georg De La Granges ord, bestämt till "utbredande[t] af Uplysning, Förädling och Sällhet", måste under de första åren ha tett sig nära förestående. Det var en ledamot av sällskapet, Otto Hindric Nordenskjöld, som blev den förste att erövra den likaledes nyinrättade Lantbruksakademiens guldmedalj. Olika expositioner anordnades. Och till sällskapets egna folkupplysande skrifter, vilka delades ut till det enkla folket, rådde det aldrig någon brist på bidrag. Inte minst bidrog prästerna. Deras pennor brännmärkte tegbrukets moraliska fördärvlighet, prisade storskiftet och enskiftet, och delgav allsköns sakkunskap om olika grödors beskaffenhet.
Snart sagt inget var omöjligt. Den välförtjänta lycksaligheten i himlen var kanske inte allom given. Men den jordiska motsvarigheten var dock genom idogt arbete möjlig att nå. Även småländskt hälleberg kunde bli fruktbart, gudomligt benådat, så klingade budskapet ut till folket, så löd rapporterna till det Stockholm där Kullberg satt.
Kanske låg det också något i dessa framtidstroende fraser. Under 1800-talets första decennier kan man iaktta mycken duglighet och aktivitet i Kalmarbygden från topp till tå. Håller man det till landshövdingarnas nivå måste sägas att De La Grange var en driftig man, och ute på Öland hade han en like, rentav överman i driftighet, Axel Adlersparre. Under hans tid där ute grundades Borgholm, påbörjades ett stort alunverk, snart utbasunerat som Skandinaviens största, startades storslagna mossdräneringar, och djupborrningar efter kol planerades. Adlersparre hade till och med planer på att inrätta ett så kallat "Institut för Ungdom af bägge könen" på Borgholms slott. "[D]els Moralisk, dels Oeconomisk förbättring" skulle bli följden, förklarade han trosvisst.
Så blev nu knappast fallet, även om Ölands store hävdatecknare, Abraham Ahlquist, i sitt magnum opus, Ölands Historia och Beskrifning (3 bd, 1822-27), på 1820-talet bestämt hävdade att "Wälmåga, snygghet, anständighet, ja till och med belefwenhet och upplysning" nu härskade ute på ön öster om Kalmar. Den verklighet Kullberg mötte på 1830-talet var en helt annan. Öland var känt över hela riket för sin förfärande statistik av dråp, mord och måttlösa spritkonsumtion. Landshövding Adlersparre var flyktad till de jämtska skogarna, anklagad för mordbränneri, och av hans många projekt blev intet.
Mycket bättre stod det inte till på fastlandet. Den upplyste Wallenstråle hade på biskopsstolen ersatts av allvarsmannen Stagnelius, släktkär som få vid tjänstetillsättningar. Och den driftige De la Grange hade lämnat över till Gustaf Peter Nordenanckar som landshövding, en krigsbuss som snart visade sig vara allt annat än vuxen situationen. Alltid i behov av pengar brände han sprit i stor skala och viggade det numer saligen insomnade hushållningssällskapets kassa på likvida medel. Det är inte underligt att Kullberg väl anländ till Kalmar ansåg sig se en "otäck ogräs-härfva af oordningar", att han snart kom på kant med landshövdingen, och att de två kom att motarbeta varandra fram till 1838 då Nordenanckar därtill nödd och tvungen avgick.
Problemen i bygden var, som biskop Kullberg såg det, närmast oöverstigliga. Och viss nepotism och enskilda personers penningvingleri var kanske inte de svåraste att ta itu med. Kanske inte heller den hela tiden latenta maktkampen mellan bygdens två största jordmagnater, greve Carl Posse, herre till Björnö och Stävlö med ägor genom fyra socknar, och friherre Raab, Ryssbylunds initiativrike magnat och mannen som vid 1830-talets slut åter fick fart på hushållningssällskapet; sådana motsättningar var den konciliante Kullberg en mästare på att hantera. Nej, Kullbergs huvudsakliga problem var ett annat: att tiden runnit ifrån såväl honom som upplysningen.
IV
Tiden och dess verkningar utgjorde den åldrande biskopens besatthet. Därmed inte sagt att han var en sentida Hamlet. Kullberg var om möjligt än mer senfärdig än den danske prinsen. Festina lente, skynda långsamt var hans valspråk, och hans försök att vrida tiden i rätt riktning var av det mera lama slaget, inskränker sig till tysta protester. Inför tidens alla problem - den utbredda dryckenskapen, den tilltagande fattigdomen, läseriet som utmanar biskopens auktoritet, liberalismens samhällssönderslitande verkningar - känner Kullberg att bäst är att gå i inre exil.
Han, som själv avhåller sig från alkoholen, som förtvivlat under svältåret 1846-47 rapporterar till vännen Hartmansdorff att nu förslösas 135,000 Tor potatis" på brännvin vilka annars kunde fött den svältande befolkningen, blir aldrig medlem av Svenska Nykterhetsförbundet och håller sig borta när nykterhetsmännen Wieselgren, Ahnfelt och Thomander inför en flertusenhövdad folkmassa sammanstrålade i Madesjö 1838. Snuva, löd den biskopliga kommentaren, dock icke mer svårkurerad än att när Wieselgren tillsammans med sina vänner dagen efter kommer Kalmar förbi är biskopen redan uppe på benen och ute på visitation i stiftet.
På samma vis flydde han problemen i fattigvården efter att först ha gått en alldeles för hård match med landshövdingen Nordenanckar. På samma vis flydde han läseriet och liberalismen. Hans strategi att liksom Stagnelius innan honom skicka ut alltför ihärdiga väckelsepredikanter till det isolerade Öland slog slint; en del av dem utvecklades i det hårda vinterklimatet där till suputer, andra förblev bara alltför nitiska. Den från Döderhultsvik förflyttade pastor Hultén ställde sig sålunda upp i Thorslunda och extemporerade så här: "Till Helvete bär det för eder Thorslunda -boar, på den väg I ären stadde ... Publikaner och skökor - de mäst afskydda syndare - skola förr inkomma i Himmelriket än I ... Du har ett hedniskt namn, Thorslunda församling - hedniska seder och tänkesätt ..."
Att Kalmar stift sedan cirkulerade i den liberala pressen med Aftonbladet, eller som Kullberg sade, Vesperfolio, i spetsen är knappast förvånande. Där kunde han vidare läsa obehagliga artiklar som ifrågasatte alla grundvalar. I stort som smått. Det gamla ståndssamhällets organisation, men också hans ideal, hans gymnasium. I en artikel i Aftonbladet (29/12 1842), där man utredde Kalmargymnasiet påstods tio lärare undervisa ett studentantal ej överstigande femton. Slutsatsen var nog så bister och skrämmande: "Låt gymnasium försvinna", "Borttag äfven biskopsstolen".
Till bredsidor som denna från Stockholm kom att Kalmar med Barometern fick sitt eget oppositionsorgan. Redaktörn där, "trädoktorn" Jon Engström, tog varje chans att bekriga etablissemanget: jordmagnater, biskopar, landshövdingar, lektorer, alla blev de fortsättningsvis obarmhärtigt granskade. Och som Kullberg, noterar, skålarna till Karl Johans ära uteblir allt oftare den 28 januari, regentens namnsdag. Och när Kullberg försökte hjälpa sina vänner i Stockholm att sprida den pålitligt reaktionära tidskriften Tiden vann han i Kalmar bara en prenumerant. Tiden var med hans egna ord "ohjelpligen barometriserad". Vart var Sverige på väg? Vad stod att göra? Biskopen såg hur riket översvämmades av ett ändlöst antal obegripliga ismer, liberalism, anarkism, kommunism, egoism, terrorism, republikanism, journalism. Alla förde de elände med sig:
Se, sådan är nu tidens sed:
Man må spatsera, rida, eller åka,
Må styra Riken, eller hugga ved,
Må göra illa, eller med besked,
Så finnas de som tadla och sombråka,
Och aldrig lemna folk i fred
Erkänn att formsäkerheten sitter där hos akademiledamoten Kullberg, även om han själv självkritiskt beskriver sig som ett tarvligt talgljus jämfört med de andra snillena. Numer sparade han sin formkänsla till privata tillfällen, framförallt i breven möter man sådana här jeremiader. Han som själv en gång hållit i rikets censur vågade nämligen inte offentligt ge uttryck för sina dubier om framtidens välsignelser.
På läpparna ska det ligga ett framåt! Det omvälvande 1848 då Europas stater skakas om och liberalismen tycks även här kunna vinna slutlig seger lär sig även Kullberg att ropa Framåt. Han dyker upp på ett representationsreformsmöte och deltar i det allmänna skålandet. Både Barometern och Kalmarposten rapporterar händelsen som särdeles signifikant. Vidare bereder han - mot egen övertygelse - väg för en omdaning av skolväsendet som ger större utrymme för realstudierna på bekostnad av de klassiska. Hela tiden gör Kullberg reträtter, så framåt han ropar, och hans anpassning lyckas bara i yttre avseende. Inom sig bär han på missmod och undergångsvisioner. Sverige är på väg mot upplösning, och statsvagnen i våldsam fart på väg ner i diket med honom själv, som han säger, sittande "på dikeskanten, alldeles icke förundrad öfver alla de tecken och under, som tima."
Ibland tar han det hotande slutet från den sorglustiga sidan. "Hvarföre går ej" raljerar han så en gång till Beskow i Stockholm, "en Dacke eller par från hvart stånd; tar sig hvar sin åkar chaise på Brunkebergs torget, med hvar sin publicist på hundsvåtten, och trafvar ut på Odalbygden, låter ringa i alla tornklockor, och kalla gäster till et stort Sicilianskt bröllop ... Jag lofvar, att inom en månad skulle en respektabel elite här vara på benen af landets kärna. Backstugusittare, Krogsittare, Öfversittare, Lösdrifvare, vandrande Gesäller, Skålknallar, Killespelare ... Corrections Kandidater och proletärer af alla slag, alla brinnande af kärlek till fäderneslandet ..."
Men oftare blandar sig oron och förtvivlan in. Han, "den devouerade Obskuranten" som han självironiskt kallar sig, vet ju varför det har gått så här. Upplysningen är inte längre i händerna på ansvarstagande ämbetsmän som han själv. De, alla numer gråhårsmän, får ju som han själv sina rutor krossade, skräms till tystnad. Så både 1838, de crusenstolpeska kravallernas år, och 1848, året för såväl borgarrevolutioner som nog så ominöst, kommunistiska manifestet. Upplysning betyder istället på nyspråk vanligen liberalism. Den liberalisering på det ekonomiska området som det politiska och administrativa etablissemanget vid 1800-talet lanserade som vägen till framtida lycka, har nu spritt sig vidare in på politikens område där den betyder upplösning kort och gott. Upplysningen har segrat ihjäl sig, upplösts inifrån. Kullberg säger det själv i sitt poetiska och filosofiska testamente, en dikt kallad "en åttioårings svanesång":
Ja, snart får Samhället se med rysning,
När Frihets stormen fått rasa ut,
Hur all vår prisade Statsupplysning,
Blott Statsupplösning medfört till slut.
V
Sålunda beskaffad var således den sanning biskop Kullberg fann. Den bestämdes av generationserfarenheterna, av världshändelserna, men också av vad han såg i Kalmarbygden. Han hade där inte bara en skara tredskande lektorer eller försumliga kyrkoherdar att ta i örat. Han tvingades där framförallt notera att det stora grep in i det lilla, att även en provinsstad som Kalmar drabbades av de fluktuationer som drabbade den stora världen. Kanske rentav mer, om vi får tro Kullberg. Mot slutet av sin levnad trodde han sig där uppleva ungdomens revolutionära böljningar; "le droit primitive de l´homme", jakobinismen, regerade åter. Världen var ett Eldorado, ett bländande solhav. Till Beskow i Stockholm skriver han så: "Kalmar orten ligger för dess välgörande strålar mera öppen än Stockholm ... Du skulle se, huru Fegheten och Popularitets jagten slitas om beherrskningen af alla". I andra brev skrev han att han var varnad för att gå ut om nätterna, och att han numer helst höll sig på lantstället i Ljungby.
Ägde dessa tirader något fog? Var de bara gammelmans ängslan? Kanske, kanske inte. Jag tror inte att någon revolution var å färde, även om Kalmarbygden vårvintern 1850 fick uppleva en sorglustig efterlöpare till 1848 års händelser, det hastigt undertryckta upproret vid Böda kronoskog ute på det olycksaliga Öland. Anders Carlsson af Kullbergs son Karl August liknade en gång ön vid ett svenskt Polen. En jägmästare och hans underordnade jagades på flykten av den arma, vedtjuvande befolkningen. En av hans män skadades av en kastad sten. Av detta blev det stora säljande nyheter i residensstaden. Calmar-Posten och Barometern utrustade delinkventerna med kanoner och gjorde dem till socialister. Oro spreds numer blixtsnabbt med ånglok och ångare. Ena dagen upplopp i Paris, nästa på gudsförgätna Öland löd budskapet.
Emellertid kuvades snart nog de öländska upprorsmännen, aldrig fler än 70- 80 stycken. Och orsakerna fastställdes likaså prompt. Brist på bränne och övermåttan av brännvin, ölänningarnas som det tycktes eviga levnadsvillkor låg bakom. I berusningens övermod hade de för sin vildhet kända ölänningarna handlat, och med Barometernredaktören Engströms ord "fullbordat" sitt "wanrykte".
Om Kullberg således hade fel när han såg en annalkande revolution, hade han emellertid rätt i ett annat: det gamla ståndssamhälle han kände och förstod var dödsdömt. 1864 års näringsfrihetslagar, 1865-66 års representationsreform, nya fattigvårdsförfatttningar och skolreformer skulle inom kort i grunden omforma Sverige. Så skulle också järnvägens tillkomst vilken ritade om rikets karta, med sådana nyskapelser som Hässleholm och Flen. Här i närheten kan nämnas Nybro som snart överflyglade det intilliggande Madesjö.
Det var emellertid en utveckling den alltmer bakåtsträvande Anders Carlsson af Kullberg slapp se. Visserligen var han långt upp i åren rask, mäktig att dagligen ta sina två eller tre turer runt stadsmurarna. Men 1851, i hans åttioförsta levnadsår, tog det slut. Den 5 maj drog han då sin sista suck efter att ha utandats de trösterika psalmorden "Den sig förtror i Herrans hand/ Han bygger ej på lösan sand", samma ord som än idag står på hans gravsten ute vid Ljungby. Dit ut följdes han av hela sitt sörjande klerecium. Till och med Barometerns utsände Engström, "den hätskaste Royal- och Episkopal-hatare" biskopen känt, uttryckte sin sorg över den avlidne "som i lifstiden gjorde sig allmänt omtyckt, såwäl för sitt flärdfria och humana wäsende, som för sin duglighet" (7/5).
Han slapp också vad han fruktade, att få sitt eftermäle målat av den Almqvist som skrämt hela det etablerade Sverige med sin Det går an och sina Aftonbladsartiklar. Denne slutade inte i Svenska Akademien som Kullberg fruktat, utan gick ju i landsflykt. Hans efterträdare i Akademien, Hagberg, ger av lättförklarliga skäl för övrigt i sin minnesteckning knappast någon mer inspirerad framställning av Kullberg. Kullberg tillhörde en annan tid och hans franskklassicism var sedan länge utdömd. Mer beröm erhöll han då av sin småländska omgivning. Lektor Ljunggren, med den lovvärda ståndpunkten att även skåningar kan bli smålänningar inför herren, låter honom, skåningen, i sin levnadsteckning rentav "älskas såsom en infödd". Även traktens store historiker, Volmar Sylvander, tecknar i Calmar-Posten det döda snillets porträtt, men det skulle näppeligen ha förklarats som sannfärdigt av Kullberg, så liberal och framåtsträvande han görs där. Sannast var han mot sig själv när han som ett tecken på sin numera förlegade upplysta fördomsfrihet lät placera graven i nordligt väderstreck. Där låg ju annars bara självspillingar, mördare, odöpta och annat vrak.
Den ende som verkar ha lagt märke till denna sista upplysningsgärning, ägnad att "bekämpa ... allmogens fördom" är sonen Karl August. I övrigt lägrar sig tystnaden kring konungens troman, biskopen över Kalmar stift, f. d. statssekreteraren för ecklesiastikärendena, kommendören av stora korset av Nordstjärneorden, teologie doktorn, jubelmagistern, och snillet Anders Carlsson af Kullberg snart nog. När Gustav Vasa-statyn invigs ute på Stensö inför tusentals åskådare bara veckorna efteråt är han som bortglömd. Invigningsfesten, som genom ett trollslag räddad av årets första sommardag, är en enorm triumf för Kalmar och bygden. Alla håller sams, njuter, dansar, och även de många ditkomna ölänningarna håller sig - miraklers mirakel - trots spritutskänkningen i styr.
Men det är, som Kipling brukade säga, en annan historia.
5) "Presentation av länsmuseets pedagogiska verksamhet – om medeltiden i faktarum och utställning". Kalmar Läns Museum. Ebbe Westergren och Helen Andersson. |
||
Middag i Kalmar Teater med efterföljande föreställning: "Margareta – en berättelse om en konung och hennes män." |
Söndag 19 oktober | ||
Start kl 9.00 och avslut ca 16.00 utanför entrén till KalmarSalen (karta i konferensmappen) för alla turer utom S6. |
||
|
Runvandring på Öland |
|
Färdledare: 1:e antikvarie Thorgunn Snædal, Riksantikvarieämbetet. En färd bland fornminnen på det historierna Öland. Vi ser bl.a. den märkliga Karlevistenen, stenarna vid Gärdslösa och Köpings kyrka. Lunch intages på Stenhusa Bod |
||
Fornborgen Eketorp och annan byggnadshistoria |
||
Färdledare: 1:e antikvarie Bengt Edgren, Riksantikvarieämbetet. Förutom den stora huvudattraktionen Eketorp får vi även se Ismantorp och Triberga borg. Lunch intages på Gammalsbygårdens Gästgiveri |
||
Glasriket och slöjdriket – en färd bland småindustrier och hantverksstäder |
||
Färdledare: Annika Carlberg-Sjöström, Utvandrarbygdens Guide- och Turistservice. Vi beger oss till de större glasbruken och tar oss sedan en titt på det gamla hantverk som finns att beskåda i slöjdriket. Lunch intages på det idylliska Hällegården i Orrefors |
||
En färd i utvandrarbygd |
||
Färdledare: fil dr Britt Uppman, Hembygdsföreningen i Algutsboda. Vi beger oss till den socken som drabbades hårdast av emigrationen, och besöker Moshult och Långasjö. Lunch intages på Klintakrogen i Långasjö |
||
Växjö – i hjärtat av Småland, förr och nu |
||
Färdledare: Eva Åhman, Smålands Museum På museet får vi en överblick, som fördjupas på stadsvandringen. Vi besöker Årets järnbruk och Dädesjö kyrka. Lunch intages i museimiljö på Café Momento |
||
Förflutenhetens portar – Kalmarbygd genom sekler |
||
Observera! Denna tur startar kl 10.00 och mötesplatsen är Ankaret framför Slottet (se kartan i konferensmappen). Den avslutas kl 16.00 på Stortorget i Kalmar. Färdledare: bitr. Professor K.G. Jan Gustafson och universitetslektor Anders Fröjmark från Högskolan i Kalmar. Det blir en rundvandring i den gamla delen av staden, samt ett besök i bl.a. Hossmo kyrka. Lunch intages på Restaurang Byttan, beläget i Slottsparken |
||